För snart två veckor sedan var jag medundertecknare till en debattartikel i GöteborgsPosten, där vi kritiserade innehållet i fyra av de marknadsledande läromedlen i ämnet sex och samlevnad. Artikeln kom att göra stort avtryck i våra kristna dagstidningar, och den blev även kommenterad på en del andra håll – bland annat i en ledartext i Svenska Dagbladet.
Även Sveriges Radios Studio Ett hörde av sig, men här upprepade sig ett fenomen som jag har varit med om även tidigare. Vår tilltänkta motpart i samtalet, Skolverket, ville nämligen inte komma! Resultatet blev att hela inslaget blåstes av.
Denna incident säger en hel del om vilka villkor som gäller i dagens media-Sverige. Särskilt i radio och TV är man hela tiden på jakt efter konflikter. Det spänningsmoment som man vill skapa förutsätter en motpart, en diskussionspartner. Och när en sådan inte står att finna, väljer man att hellre lägga rapporteringen på hyllan. I vårt fall fanns det en gedigen rapport om de aktuella läromedlen att tillgå. (Kolla gärna in den här.) Men även om rapportförfattaren själv – Ulf Silfverling – var beredd att komma till studion, bedömdes det alltså inte längre som tillräckligt intressant.
Jag undrar hur många andra relevanta nyheter som vi aldrig får ta del av för att Sveriges Radio inte lyckas profilera det som en konflikt mellan två parter, eller bara för att den ena av parterna inte vill göra sig omaket att komma till studion?
En annan intressant iakttagelse från debatten var den replik som publicerades till vårt inlägg i GP. Där var det nämligen en präst (!) som vände sig emot vårt konstaterande att man ingenstans i de fyra böckerna märkte av att ”skolan enligt läroplanen ska förmedla värden i enlighet med den etik som förvaltas av ’kristen tradition och västerländsk humanism’”. Prästens invändning mot detta påstående var att ”kristna värderingar, liksom samhällets normer, är i ständig rörelse och omdefiniering” – något som i praktiken skulle göra det omöjligt att hävda att det över huvud taget finns något sådant som en (enhetlig) ”kristen tradition”.
Här kan jag bara säga att jag tar mig för pannan. Den postmoderna relativismen gör ju att det i praktiken inte går att definiera någonting alls så länge som det kan tänkas finnas mer än en tänkbar tolkning – i det här fallet av vad som är ”kristet” eller inte.
Att det finns olika synsätt på bland annat etiska frågor inom den kristna kyrkan är ju inte någon nyhet i sig. Men att likt prästen hävda att det är lika förenligt med en ”kristen tradition” att förorda RFSU:s värderingar i samlevnadsfrågor blir ändå nonsens. Framför allt illustrerar det att hela det postmoderna projektet håller på att skapa sin egen återvändsgränd. Om allting ändå flyter kommer ju alla begrepp och definitioner att i slutändan förlora sin mening. Och då finns det ju inte heller något skäl att försöka formulera något sådant som en skol- eller ämnesplan. Varje läromedelsförlag, och varje lärare, kan i praktiken göra precis vad han eller hon tycker.
Är det ett sådant samhälle vi är på väg mot? Är det ett sådant samhälle vi vill ha?
