Ännu en flyktingkris har seglat upp i Europa. Eller flyktingkris, förresten. Med 70 miljoner människor på flykt i världen borde vi snarare säga att krisen är konstant. Det som nu har skett är därmed bara en manifestation av något betydligt större. För enkelhets skull kan vi kanske kalla det en flyktingvåg, som de senaste dagarna har behagat skölja in över Europas territorium.

Även denna våg har dock sin historia. Långt ifrån alla som knackar på Europas dörr är till exempel som flyktingar i ordets egentliga mening. Bara en minoritet kommer från Syrien. Primärt är inte heller orsaken till vågen något pågående krig – utan Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, som i sitt cyniska spel om pengar och makt använder utsatta människor som brickor. Eller för att tala klarspråk: det som utspelar sig vid Greklands gräns är inte i första hand en flyktingvåg, utan en utpressningsvåg.

Fast inte heller detta är ju hela sanningen. För EU har trots allt gett sig i lag med Turkiet och deras despot till ledare. Man har frikostigt betalat Erdogan för att ta hand om ”flyktingkrisen” i Europas ställe. Det vi själva anser oss för fina för – flyktingläger på vår egen kontinent – har Turkiet fått 60 miljarder kronor för att ordna så långt från oss själva som möjligt. Då slipper vi i alla fall se eländet.

Och så var det det där med gränsen. Även Greklands gräns ligger ju långt ifrån vår egen. Men påfallande ofta när vi diskuterar dessa saker glömmer vi att Grekland faktiskt har fått EU:s uppdrag att, som det heter, ”hålla den yttre gränsen”. Och när de nu gör just det, och även kallar in militären för att bistå i det hela, gör man i praktiken bara vad man blivit ålagd av de övriga EU-länderna. Sverige inkluderat.

Detta hindrar inte att Moderaternas och Sverigedemokraternas utspel förra veckan, där man närmast skröt om sina hårda nypor, hade något mycket osmakligt över sig. När Ulf Kristersson poserar under devisen ”Stäng gränsen!” och när Jimmie Åkesson delar ut flygblad med rubriken ”Sverige är fullt!” blir det ju som att gotta sig åt hela situationen. Men faktum är samtidigt att majoriteten av alla riksdagspartier – alla utom Vänstern och Miljöpartiet – ställer sig bakom det som i dagarna har utspelat sig vid Greklands gräns. De föredrar bara att tala tyst om saken, eftersom de vet att det inte låter så bra när det formuleras rakt på sak.

Därmed kvarstår också frågan: Vad ska vi göra? I den bästa av världar hade EU vid det här laget kommit överens om en gemensam migrationspolitik. Men som bekant är så inte fallet. Det troliga är i stället att man än en gång sätter sig i Erdogans knä, och gör just det som nuvarande utpressningsvåg har till syfte att tvinga fram: betalar för att slippa se migranterna några år till.

Betydligt bättre vore förstås att genomföra förändringar som kan bidra till en långsiktigt hållbar lösning. Allra mest verkningsfullt – men oändligt svårt – vore att mäkla fred i Syrien. Eller att ersätta världens alla despoter (förutom Syrien kommer migranterna från bland annat Iran, Afghanistan, Pakistan och Nordafrika) med ledare som respekterar de mänskliga rättigheterna.

Men tyvärr lever vi i en fallen värld, där sådana målsättningar tenderar att komma på skam. Parallellt med detta behöver vi därför arbeta med bistånd till ekonomiskt utsatta delar av världen. Samtidigt visar facit från 1900-talets biståndssatsningar att detta ofta motverkar politiska förändringar, eftersom de håller förtryckande regimer under armarna.

Återstår därmed att ägna oss åt katastrofbistånd. Att helt enkelt finansiera de akuta åtgärder som krävs i händelse av krig och naturkatastrofer. Till exempel tillfälliga flyktingläger. Och det är ju just det som EU i dag ägnar sig åt i Turkiet – med all den beska bismak som följer på detta.

Den verkligt stora nöten är väl i slutändan denna: Hur kan Europa hjälpa de bäst behövande, utan att samtidigt rasera de välfärdssystem som vi själva har byggt upp? På den frågan väntar vi fortfarande på ett bra svar.

Läs på varldenidag.se