I helgen har det varit pridefestival i Göteborg. På hemsidan beskriver man sig som ”en gratis kulturfestival som skapar trygga mötesplatser för hbtq-personer och som lyfter upp normkritik och hbtq-personers livssituation genom konst och kultur”. Inga konstigheter där – det är ju dessa saker som ett dylikt arrangemang är till för.
Mer oroande är det med en del andra formuleringar. Under söndagen inbjöd man exempelvis till den stora prideparaden ”där vi tillsammans manifesterar för alla människors lika värde”. Och redan här börjar det ju slira en del i begreppen. I alla fall för mig är det svårt att undgå känslan av att man från arrangörernas sida menar att man inte står för alla människors lika värde om man – för att nu leka med tanken – inte skulle anse att festivalens agenda av normkritik är något helt och hållet önskvärt. Att ”alla människors lika värde” alltså har blivit synonymt med att ”inte ha några synpunkter på någon annan människas livsval”. Så länge det hela är lagligt, förstås.
Det krävs dock inte särskilt mycket tankemöda innan man inser att detta är en ohållbar definition. Alla människors lika värde kan nämligen inte göras beroende av att vi faktiskt håller med varandra i allt vi säger eller gör. Snarare är det väl så att man traditionellt har hävdat att vårt värde som människor är oberoende av vad vi tycker om varandras livsval.
Just hbtq-frågorna tycks dock ha blivit en tummelplats för logiska kullerbyttor. Dagen innan den aktuella pridefestivalen kunde man till exempel läsa i GöteborgsPosten att Hagahusets förskola arrangerade sin egen parad, där barnen från alla de sex klasserna viftade med regnbågsflaggor och skanderade: ”Vem får man älska? Vem man vill!”
Och det är klart: om man med detta menar att man kan älska vem som helst är det ju ett ganska okontroversiellt påstående. Om man däremot anlägger ett moraliskt perspektiv på frågan är barnens slagord rent nonsens. Även arrangörerna borde exempelvis hålla med mig om att det inte är OK att leva ut denna kärlek om den skulle råka rikta sig mot grannens fru, mot mitt syskon eller mot mina egna barn. Så som slagorden nu var formulerade måste vi alltså konstatera att barnen skanderade en lögn.
Och kullerbyttorna tar inte slut där. Förskolechefen låter nämligen meddela följande: ”Vi säger inte kille eller tjej, vi har istället ett fokus på människan. Barn är förnuftiga. De tycker att det är självklart att alla är lika värda.”
Här säger jag bara: hoppsan! Ska detta alltså uppfattas som att vi inte heller är lika mycket värda om vi envisas med att betrakta varandra som killar och tjejer, män och kvinnor? Att alla skillnader mellan människor i praktiken gör oss olika mycket värda? Då förstår man ju varför det i dag råder en sådan hysteri kring detta med könet som en (negativ) social konstruktion. Om vi inte är lika anses vi helt enkelt inte kunna vara jämlika!
Nej, hörrni. Jag respekterar verkligen alla människors rätt att uttrycka sina åsikter, till exempel i form av en pridefestival. Men ovanstående exempel på intellektuell ohederlighet är inte värdigt ett så kallat upplyst samhälle. ”Jag tror att vi måste våga utmana barnen, så att de själva kommer att kunna ifrågasätta normer i framtiden”, säger förskolechefen. ”De är ju vår framtid.” Just därför är det väl dumt att indoktrinera dem i tankebanor som vare sig går att praktisera eller få ihop logiskt?
