”Om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid?”, frågar aposteln Paulus (1 Kor 14:8). Och frågan är lika tidlös som den är befogad. I varje tid är vi som Guds folk kallade att lyssna in de signaler som ljuder i hans rike – dels för att kunna förbereda oss för strid, dels för att kunna förmedla de välsignade signalerna vidare till andra.

Denna ordning kommer till uttryck redan i Gamla testamentet. I Fjärde Mosebokens tionde kapitel berättas om hur Herren instruerar Mose att tillverka två silvertrumpeter. Syftet med dessa är att kalla samman israeliterna, och det är två situationer som särskilt nämns för detta.

Den första har med uppbrott och strid att göra. ”När ni i ert land drar ut till strid mot någon fiende som angriper er, skall ni blåsa larmsignal i trumpeterna”, säger Herren till Mose. ”Då skall ni bli ihågkomna inför Herrens, er Guds, ansikte, och bli räddade från era fiender” (4 Mos 10:9).

Den andra har med gudstjänst och firande att göra. ”I dagar av glädje, vid era högtider och nymånader, skall ni stöta i trumpeterna vid era brännoffer och gemenskapsoffer”, säger Herren. ”De skall göra att ni blir ihågkomna inför er Gud” (4 Mos 10:10).

Av detta finns det flera intressanta lärdomar att dra. En av de grundläggande är den måhända slitna insikten att Gud är en Gud för både mörka och ljusa dagar. Herren vill vara nära både när det är kamp och strid och när det är glädje och fest.

En något mer utmanande lärdom är att gudsfolkets kallelse i båda dessa situationer är att sätta Herren och hans ordningar främst. Det är inte vilka som helst som enligt lagen hade mandatet att kalla samman Guds folk – utan ”Arons söner, prästerna” (4 Mos 10:8). Och löftet från Gud, både om att strida för sitt folk och om att se till deras offer, bygger på att de kommer samman på hans egen befallning.

De strider och religiösa traditioner som inte har sitt ursprung hos den helige Guden och hans ledning är med andra ord utan verkligt värde. Den sanna välsignelsen finns i det direkta lydnadsförhållandet till Herren, där det är hans vilja och vägledning vi lyssnar till. Ingenting i Skriften tyder på att detta skulle vara mindre sant i vår egen tid.

Kanske kan man också säga att de dubbla trumpetstötarna säger något om vikten av att lyssna in inte bara en – utan alla – de signaler som Herren sänder ut över sitt folk. Ungefär som vi i Nya testamentet kan se att de andliga tjänsterna behöver samverka för att ”bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet” (Ef 4:12–13).

I så fall vill jag här pröva tanken att vi i denna tid behöver lyssna lite extra till å ena sidan evangelisttjänsten och å andra sidan profettjänsten. Det är många som kan intyga att vi i Sverige har en större öppenhet än på länge för det kristna evangeliet. Att människor är mer mottagliga för detta på gator och torg jämfört med några år sedan. Låt oss därför inte missa tillfället att vittna för våra grannar och vänner, att bjuda in till Alphakurser och liknande!

Men parallellt med detta ljuder också en allvarligare ton. Det är profettjänsten som varnar för att långt ifrån allting står väl till i Sveriges kristenhet; som kallar Guds folk till omvändelse och till en återgång till Ordet och till beroendet av Herren.

Dessa ”trumpetstötar” får inte spelas ut mot varandra. Tvärtom är de båda nödvändiga att lyssna till för den som önskar veta vad som ligger på Guds hjärta för den här tiden.

Herren kallar samman sitt folk. Han kallar oss till både högtid och omvändelse, till vittnande och andlig strid. Hör vi – och tar konsekvenserna av – hans signaler?

Läs på varldenidag.se