I min förra artikel beskrev jag korset som en ständigt närvarande realitet i varje kristen människas liv. Korset är, som Dietrich Bonhoeffer uttrycker det, ”inte ett hemskt slut på ett lyckligt liv”. I stället ”står det i början av gemenskapen med Kristus”, och det ”för oss in i det direkta personliga förhållandet till Jesus Kristus” (Efterföljelse).
Av detta skäl tror jag att det är viktigt att vi inte för snabbt skakar av oss budskapet om korsets väg. Att lida för vår tro är inte bara en oönskad bieffekt av vår gemenskap med Herren – det är en direkt följd av att vi som kristna har slagit följe med en korsfäst Gud. Den som flyr bort från alla former av lidande som kristen, kan därför visa sig fly från sin egen Herre. Som Jesus själv säger: ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).
Dessa perspektiv är särskilt viktiga att bära med oss när vi nu ska fokusera på kraften i det kristna livet. Att Jesus besegrade syndens, dödens och djävulens makt genom att lida är inte bara en slump eller en olycklig omständighet – det är en del av hemligheten med Guds kraft här i världen! ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn”, säger Jesus, ”men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv” (Joh 12:24-25).
På flera ställen i Nya testamentet beskrivs den kraft som hör samman med det kristna livet som en uppståndelsekraft. I Efesierbrevet utbrister Paulus i en lovprisning, där han ber att vi ska förstå ”hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam”. Och så lägger han till: ”Med denna kraft verkade [Gud] i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen” (Ef 1:19-20).
Särskilt tydligt kommer denna sanning till uttryck i Bibelns undervisning om dopet. ”I dopet”, skriver Paulus, ”blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda. Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus” (Kol 2:12-13).
Det som Paulus talar om är inte bara en erfarenhet i en avlägsen framtid, utan något vi kan erfara redan här och nu. Vi har gjorts levande med Kristus, skriver han. Rent konkret innebär detta att i den stund då vi kliver upp ur dopgraven – eller dopfunten om vi blir döpta i en sådan – då kliver vi in i en helt ny typ av liv, ett liv där Jesu seger över syndens, dödens och djävulens makt är en realitet att räkna med. Vi kliver in i vad jag själv tycker om att kalla för ”uppståndelselivet” – det liv där Guds egen uppståndelsekraft är närvarande i och genom oss själva.
Detta betyder inte att vi som troende skulle vara några andliga superhjältar som kan göra under och tecken hur och när vi vill. Gud har nämligen knutit sin uppståndelsekraft till två mycket specifika källor, källor som vi är helt och hållet beroende av om vi vill leva den typ av liv som vi här talar om. Nämligen Ordet och Anden.
Kraften i Guds ord slår emot oss redan på Bibelns första sida. När Gud låter himmel och jord bli till gör han det genom att tala. När han säger ”varde ljus!” så blir det ljus. Och på samma sätt med resten av skaparverket.
Något som inte är lika uppmärksammat är att samma fenomen går igen också i Jesu liv. När Jesus säger ”bli ren!” till en spetälsk man står det att han genast blir ren från sin spetälska (Matt 8:3). När han säger ”stig upp!” till en död flicka står det att hon genast börjar gå omkring (Mark 5:41-42). När han säger ”tig!” till en stormpiskad sjö står det att ”vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt” (Mark 4:39).
Det säger sig självt att om vi vill tala ord med denna typ av auktoritet, då måste de ha en djupare källa än våra egna önskningar. Som kristna är vi kallade att tala ord av frälsning, läkedom och befrielse – men för att kunna göra det med Guds auktoritet behöver vi först lyssna in vad Herren själv har på sitt hjärta. Uppståndelsekraften kan endast strömma fritt genom våra liv om vi vandrar i lydnad för Gud och hans Ord.
Samma sak gäller för den helige Ande. Petrus beskriver sin Mästares tjänst med orden att ”Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom” (Apg 10:38). I dag är det samme helige Ande som vilar över Guds folk i den här världen. När Herren så önskar kan vi därför vänta oss precis samma gärningar i våra liv som vi kan läsa om i Nya testamentet. Som Jesus själv intygar: ”den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större” (Joh 14:12).
Påskens drama återupprepas ständigt i den kristna kyrkans liv. Att bli lärjunge till Jesus är att öppna sig både för hans kors och hans uppståndelsekraft, hans förnedring och hans härlighet. På så sätt får vi också lära känna vår Mästare på djupet. Och vi får med våra liv göra Jesus Kristus synlig för den värld som har vänt sin Skapare ryggen.
Ursprungligen publicerad i Världen idag 120330
