Ett ofta upprepat citat från Fjodor Dostojevskij lyder: ”Om Gud inte finns, är allt tillåtet.” En grupp som högljutt brukar opponera sig mot detta axiom är de så kallade nyateisterna. Ett exempel kan vara Christopher Hitchens uttalande att ”religionen förgiftar allt” och att gudstron är mänsklighetens ”första och värsta” försök att lösa tillvarons existentiella frågor. Likadana tongångar har i många fall hörts från Hitchens ideologiska meningsfränder Sam Harris, Daniel Dennett och Richard Dawkins.

I stället för den kristna tron brukar man bland nyateisterna vända sig till Upplysningen som källa för sin moraluppfattning. Det var där, säger man, som vi kastade av oss oket från den kristna kyrkan. Det var där vi lämnade vidskepelsen för att i stället börja ägna oss åt ”riktig” vetenskap. Det var där som devisen ”frihet, jämlikhet och broderskap” formulerades. Det var där vi började tro på oss själva, snarare än på en gud uppe i himlen.

Om dessa olika påståenden finns det mycket att säga. Till exempel kan man på goda grunder hävda att såväl den vetenskapliga revolutionen som slagorden frihet, jämlikhet och broderskap har en direkt koppling till den bibliska uppenbarelsen. En ännu mer grundläggande invändning mot den här typen av historieskrivning är dock att värderingar aldrig uppstår i ett vakuum – och i Upplysningens fall råder det inget tvivel om att kontexten för denna var just den kristna religionen. Som Joel Halldorf uttrycker det i en essä i tidningen Expressen: ”Filosoferna kunde säga ’gör vad du vill’, eftersom prästerna varje söndag påminde om vad som var rätt. Kyrkan var upplysningsprojektets köl: den hindrade att det kapsejsade.”

Som vi tidigare har uppmärksammat på denna sida har faktiskt den här typen av resonemang börjat höras även från det nyateistiska lägret. Inte minst är det islams ökade närvaro i Europa som har fått framträdande ateister att tänka om. Förra året kommenterade exempelvis Richard Dawkins kristendomens försvagade ställning i Storbritannien med orden: ”Innan vi jublar över dödskvalen hos den relativt sett godhjärtade kristna religionen, låt oss inte glömma Hilaire Bellocs hotfulla rim: ’Always keep a-hold of nurse / For fear of finding something worse’.” (Håll alltid fast i sköterskan / Av fruktan för att lämnas med något sämre.)

Några år tidigare tog Dawkins kristendomen i försvar även i The Times: ”Vad jag vet finns det inga kristna som spränger hus. Jag känner inte heller till några kristna självmordsbombare. Jag känner inte till något större kristet samfund som anser att avfällighet ska bestraffas med döden. Jag har blandade känslor inför kristendomens nedgång, på så sätt att kristendomen kan vara en skyddsmur mot någonting värre.”

I sin senaste bok, Outgrowing God, skriver Dawkins på samma tema: ”Oavsett om det är rationellt eller inte, verkar det tyvärr troligt att om någon verkligen tror att Gud ser varje steg som vi tar, är det också mer troligt att han beter sig väl.” Och så lägger han till: ”Jag måste säga att jag hatar denna tanke. Jag vill tro att vi människor är bättre än så. Jag vill tro att jag är hederlig oavsett om någon ser mig eller inte.”

Som kristna kan vi förstås ha synpunkter på Dawkins koppling mellan att vara sedd av Gud och att frukta för hans straff. En kristen livsstil handlar trots allt om betydligt mer än detta: inte främst att vara rädd för Guds straff – utan att, i tacksamhet för hans nåd och kärlek, vilja leva till hans ära. Samtidigt vet vi att inte minst kommunismens bödlar argumenterade för att de kunde göra vad de ville, eftersom de inte hade någon yttersta dom att frukta efter döden.*

Så nog finns det goda skäl att oroas över vad som kommer att hända när sekulariseringen sätter sin allt starkare prägel på Europa. Vem vet – kanske visar det sig att vi kommer att få fler bundsförvanter även bland de svenska ateisterna?

Läs på varldenidag.se

*) Ett exempel på detta kan vara Richard Wurmbrands ord i boken Tortured for Christ:

“When a man has no faith in the reward of good or the punishment of evil, there is no reason to be human. There is no restraint from the depths of evil that is in man. The Communist torturers often said, ’There is no God, no hereafter, no punishment for evil. We can do what we wish.’ I heard one torturer say, ’I thank God, in whom I don’t believe, that I have lived to this hour when I can express all the evil in my heart.’ He expressed it in unbelievable brutality and torture inflicted on prisoners.”

Ytterligare exempel kan hämtas ur Aleksandr Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen samt hos nobelpristagaren Elias Canetti. Den senare skriver i Urets hemliga hjärta:

”Behöver man Gud för att inte ta sig själv alltför mycket på allvar? Måste det finnas en yttersta och högsta instans som man överlåter beslut på? Vilken kontroll skulle man ha om man tillät sig själv att fatta beslut? Samförstånd med sig själv i egenskap av högsta instans innebär ett gott stycke korrumperadande makt. Hur låter sig denna instans hejdas utan tro på Gud?”