I dag är det julafton. Tusen och åter tusen svenskar vallfärdar till kyrkan för att gå i gudstjänst. Vi lyssnar till julevangeliet och vi skickar fram våra barn till traditionsenlig samling runt krubban. Många av oss bygger upp egna små julkrubbor i våra hem: där är Josef, Maria och Jesusbarnet; där är herdar och vise män; där är får, åsnor och kor.

Allt detta påminner oss om att kristendomen kan ses som en berättelse. En berättelse för var och en som väljer att kliva in i den. Inte minst gäller detta den berömda scenen från Betlehems stall. Ögonblicksbilden från den första julen har reproducerats en masse, alltifrån planscher och julkort till vördnadsbjudande ikoner.

Man kan säga att det vilar något ikoniskt över detta motiv. Bilden av Josef, Maria och Jesusbarnet förmedlar ett tidlöst budskap till alla som kommer i kontakt med den. Julevangeliet kallar på oss. Faktum är att var och en av dem som träder fram i bilden kallar på oss. De talar till vår längtan. De talar till vår andliga hunger. De talar till vår inre kluvenhet.

Först ut är Maria. För många representerar denna gudaföderska oskulden, eftersom hon bokstavligt talat var jungfru. Men framför allt representerar hon ändå troheten. ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”, är hennes ord när hon har träffat ängeln Gabriel. Genom alla tider har hon stått som sinnebild för det ofördärvade sinnet – för trons ”ja” när det gudomliga invaderar ens vardag.

Därefter kommer Josef. Denna ”rättfärdiga man”, som Matteus uttrycker det, hade på goda grunder kunnat lämna sin trolovade i sticket. Ändå väljer han att trofast stå henne bi, efter att i en dröm ha blivit uppmanad att ta henne till hustru.

Jesus själv är vid den här tidpunkten inte medveten om vad som pågår. Men över hela krubban vilar ett oändligt mycket större mysterium än vad vårt intellekt kan omfatta. Den verkliga innebörden av denna berättelse har ju med hela mänsklighetens ursprung att göra. Det är Skaparen som söker kontakt med sin skapelse; Gud i en människas gestalt.

I kristen tro brukar detta beskrivas som inkarnationen – Gud kommen i köttet. Och därmed är förstås paradoxen total:barnet i krubban är också herre över galaxerna. Eller med Paulus ord, i vad som antas vara en av kristendomens tidigaste hymner: ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss” (Fil 2:6–7).

Vad har då detta med oss moderna svenskar att göra? Ja, till stora delar beror det väl på vad vi villatt det ska få för betydelse. Trons gensvar är ju bara ett av flera alternativ – låt vara det alternativ som Bibelns författare skulle önska att deras texter fick. Men hur vi än förhåller oss till barnet i krubban kan vi svårligen förneka att berättelsen har satt sin prägel på vår civilisation i stort.

En av dem som med emfas har strukit under detta är den under året så omtalade professorn Jordan B Peterson. En artikel i Wall Street Journal summerar dennes jungianska syn på Bibelns berättelser enligt följande: ”’Bibeln är’, skriver Peterson, ’på gott och ont, den västerländska civilisationens grunddokument.’ Den är den yttersta källan för vår förståelse av gott och ont. Dess uppkomst utrotade den antika uppfattningen att de mäktiga hade rätt att helt enkelt förtrycka de svaga, en förändring som ’inte var något mindre än ett mirakel’. Bibeln utmanade, och så småningom besegrade, en värld där dödandet av människor för underhållning, barnamord, slaveri och prostitution ansågs vara tingens nödvändiga ordning.”

I detta citat ser vi också den politiska sprängkraften i krubb-bilden. En Gud som kan tänka sig att födas i ett stall måste helt enkelt värna de minsta! En Gud som låter sig hyllas av herdar – enligt samtidens synsätt lägst placerade på den sociala rangskalan – måste på riktigt stå som garant för alla människors lika värde!

Eller som den brittiske historikern Tom Holland, som likt Peterson inte kallar sig själv för kristen, uttrycker deti en artikel i The New Statesman: ”I antiken hade de gudar som gjorde anspråk på att styra universum rollen att upprätthålla dess ordning genom att utdöma straff – inte genom att själva ta det på sig. Trots att tron på Gud i dag håller på att förblekna i de länder som en gång kollektivt betecknades som ’kristenheten’ fortsätter de att präglas av den 2 000 år gamla revolution som kristendomen representerar. Detta är den främsta orsaken till att de flesta av oss som lever i postkristna samhällen fortfarande tar för givet att det är ädlare att lida än att orsaka lidande. Det är därför vi generellt förutsätter att alla människors liv är lika värdefulla.”

Än en gång ser vi här att kristendomens berättelse är allas vår berättelse – i alla fall om vi är uppvuxna i västvärlden. Med Jordan B Petersons begreppsvärld skulle man kunna säga att det finns något arketypiskt över Bibelns berättelser – och då inte bara över berättelsen om barnet i krubban, utan över hela det stora drama som rullas upp, från skapelsen i Första Moseboken till den nya himlen och jorden i Uppenbarelseboken.

I sin essä ”Myth Became Fact” från antologin God in the Dock talar den kristne författaren och litteraturprofessorn C S Lewis om de bibliska berättelserna som på samma gång myter och fakta. De knyter an till tidlösa teman som är välkända från de flesta religioner, samtidigt som de skiljer sig från dessa genom sin historiska konkretion: ”I hjärtat av kristendomen ligger en myt som också är ett faktum. Den gamla myten om den döende guden kommer, utan att sluta vara myt, från legendens och fantasins himmel till historiens jord. Detta händer vid ett specifikt datum, på en specifik plats, och får definierbara historiska konsekvenser. Vi övergår från en Balder eller en Osiris, som dog på okänd tid och plats, till en historisk person som korsfästes (helt i sin ordning) under Pontius Pilatus.”

Kanske är det detta som förklarar den ikoniska lyskraften hos barnet i krubban. Lewis talar om evangeliet som det fullkomliga ”äktenskapet mellan himmel och jord” – det ”som inte bara gör anspråk på vår kärlek och vår lydnad, utan också vår förundran och vår fröjd”. Och just därför, säger han, kan vi genom myten erfara sådant som vi annars bara skulle uppfatta som en abstraktion. Genom Jesus har himlen landat på jorden. Det är detta som är inkarnationens mysterium.

Läs på varldenidag.se