Profetiska hälsningar kan komma till oss på olika sätt. Vissa väntade, andra oväntade. Men en profetröst som i flera decennier har ljudit i det här landet, och som på nytt kommit med ett tilltal till vår svenska kristenhet, är Ulf Christiansson och hans rockband Jerusalem.

När bandet slog igenom i mitten av 1970-talet skapade det stor uppståndelse. Musiken var alltför tung, menade kritikerna. Och var inte rock’n’roll djävulens musik? Gruppens fans gjorde (förstås) motsatt analys, men något som få kunde värja sig mot var ändå texterna. Å ena sidan fanns det något rakt och enkelt över Jerusalems låtar. Å andra sidan fanns där något oroande och svårsmält – på samma gång uppfriskande och subversivt.

Profetiskt, skulle man också kunna säga.

Därför kom det inte som någon överraskning att en av bandets bästa skivor, utgiven 1993, fick namnet Prophet. Och nu har det alltså hänt igen. Efter en flera år lång process har Jerusalem fött fram ett studioalbum kallat Stygn, och vi är många som gör väl i att lyssna till vad Christiansson och hans band har att förmedla.

För det här är inte någon vanlig rockskiva. I texthäftets inledning talar man om ”Kilometer långa texter och meningar som slopats och sållats och behållits fram till det vi nu ger ut. Angelägna, uppfordrande, varnande, vädjande, uppmuntrande, ärliga, bekännande och befriande ord. Stygn är en platta där främst Uffe tömt sig själv i texterna över den utveckling som pågått i Sverige i över 52 år av hans kristna liv.”

Helt följdriktigt öppnar man skivan med att utmana samhällets ateistiska norm. I det inledande spåret sjunger man: ”Vi tog över rodret gjorde myteri, sen gick vi på grund med vår Jesusfobi. Att Gud finns verkar många få svårt med, då måste man välja och det vill inte vi.”

Näst på tur är den tio minuter långa låten Jeremia: ”Har du vågat, har du sagt vad du skall säga, Jeremia du är inte alls för ung, gjort dig fri från rädslan, och stått fast vid orden som han lagt i din mun. Har du sagt det är nog nu, lyft på locket, och talat vad han har sagt, även om ingen lyssnar, säg det ändå, om ingen hör på, det är tid för dig att gå!”

Profetkallelsen i ett nötskal!

Men även den för kristenlivet så grundläggande innerligheten finns där. ”Läs inte in nånting som jag inte är, tro mina ord det är allt jag begär, jag älskar dig men älskar du mig?” säger Herren i skivans titelspår. Varpå Christiansson svarar: ”Herre du vet ju allting om mig, som en öppen bok så läser du mig … tack för att du aldrig lämnade mig, jag tror på dig, ja ja ja ja, jag tror på dig.”

Profetuppdraget kommer tillbaka i låten ”Kärlek och sanning”: ”Är det jag som har förändrats eller ni? För jag är den jag alltid varit och förblir. Kärlek och sanning står upp för varandra, ingen av dom tränger bort den andra, skilj dom aldrig åt, dom måste följas åt.”

På pricken, och helt avgörande för Sveriges kristenhet anno 2024 att lyssna till!

Ja, man kan i praktiken fortsätta låt för låt. Till och med den rörande duetten mellan Ulf och hans son Philip bär en profetisk dimension, där pappan ber om förlåtelse för sin frånvaro ur sonens liv. ”Jag valde mina drömmar före dig, jag ser det nu och vad jag ångrar mig.”

”Han ska vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder”, säger Skriften (Mal 4:6).

Jerusalem vore inte Jerusalem om det inte fanns uppfordrande formuleringar som i den röjiga ”Kanske Gud”: ”Kanske Gud kan få plats i ditt veckoschema, fastän du har en fullbokad almanacka, kanske han kan få plats på ett litet hörn, kanske han skall va’ tacksam om han kan få va’ med?”

Men allt sammantaget är det svårt att säga annat än att Jerusalem har försett oss med en profetisk hälsning rakt in i vår egen tid, om än i musikalisk dräkt. Det ankommer kanske inte på en tidning att så här på ledarplats göra reklam för en kommersiell produkt. Men det budskap som formuleras på Stygn förtjänar uppmärksamhet på en helt annan nivå än i en vanlig skivrecension.

Lyssna och lär!

Läs på varldenidag.se