I evangelikala kretsar runtom i Europa är det vissa namn som återkommer mer frekvent än andra. Ett av dessa är Glynn Harrison, som snart besöker Sverige för en temadag i Credos regi. Harrison är professor emeritus i psykiatri, och har även varit ordförande för psykiatridepartementet på University of Bristol, England.

Harrison är alltså psykiatriker – förutom professorsuppdraget har han haft en egen praktik – men han är också varmt troende kristen. Som sådan har han skrivit flera intressanta böcker i skärningspunkten mellan teologi och psykologi. Det senaste året har jag haft förmånen att läsa två av dessa.

Den första boken heter Ego Trip och har underrubriken Rediscovering Grace in a Culture of Self-Esteem (Att återupptäcka nåden i en kultur av självöverskattning). Den är en kartläggning och utvärdering av de senaste decenniernas fokus på individen och på vad Harrison beskriver som ”boosterism” – tanken att vägen till ett bättre välbefinnande går genom att upphöja det egna jaget.

Det dröjer inte länge innan man som läsare ser temats aktualitet. Harrison illustrerar sin poäng med att beskriva hur man förr brukade tala till en person som kände sig nedstämd, dålig eller oälskad: ”Fastna inte i dina egna problem. Tänk inte för mycket på dig själv. Försök att komma ut lite mer bland folk.” I dag, säger han, skulle råden nästan vara de motsatta: ”Du behöver tro mer på dig själv. Tänk inte så mycket på andra och deras problem. Du behöver upptäcka vem du själv är.”

Liknande tongångar hörs i den kristna kyrkan. Vi har gått från en etik av självförnekelse till en etik av självförverkligande, skriver Harrison. Gång på gång får vi dessutom höra att vi bara kan älska Gud och andra människor om vi först älskar oss själva.

Vad är det då för fel med det? Problemet, skriver Harrison, är att denna strategi saknar stöd både i Guds ord och i vetenskapliga studier. Ett exempel kan vara att dagens unga betygsätter sig själva högre än någonsin – men att de samtidigt mår sämre än någonsin.

Och ännu allvarligare: Ur kristet perspektiv är mänsklighetens självcentrering i allmänhet och självöverskattning i synnerhet en följd av syndafallet. Fortsatt självcentrering kan därför inte lösa oss ur syndens grepp. Framför allt kan det inte föra oss i kontakt med Gud och hans nåd. Nåd betyder nämligen oförtjänt gåva – inte en belöning av våra egna förtjänster.

Genom hela sin bok ger Glynn Harrison exempel från både pop-psykologi (som han problematiserar) och akademisk forskning (som han bejakar). Han avslutar också med att skissa på ett alternativ till den form av ”boosterism” som lovar runt men håller tunt. Till föräldrar ger han exempelvis rådet att inför barnen betona att de är ”unika” snarare än ”speciella”. Det förra innebär att de är unika för sina föräldrar – för att de älskar dem – men inte nödvändigtvis att de sticker ut i jämförelse med andra. Ett annat råd är att berömma sina barn för deras ansträngningar snarare än deras resultat, samt att lära dem att bli goda förlorare. Allt för att rusta dem för livet, och för att inte fästa sin identitet vid vad de åstadkommer – utan hur de åstadkommer det.

Några år efter Ego Trip tog sig Harrison an en annan av vår tids stora frågor, nämligen sexualiteten. I boken A Better Story (En bättre berättelse) gör han en genomgång av de senaste decenniernas sexuella revolution, för att sedan jämföra resultaten av denna med dess ursprungliga löften. Han konstaterar att revolutionens utfästelser var stora: å ena sidan bättre och mer jämlika relationer, å andra sidan mer och bättre sex. Vid en ärlig utvärdering tycks dock inte detta ha blivit resultatet – i alla fall inte för de flesta. I stället är vi i västerlandet mer ensamma och isolerade än någonsin. Och kanske ännu mer anmärkningsvärt: vi har betydligt mindre sex! Faktum är att svenska undersökningar har bekräftat att antalet sextillfällen i den vuxna befolkningen har minskat med 25 procent de senaste decennierna.

Något jag själv uppskattar med Glynn Harrison är hans intresse för nyanser. Han är inte rädd för att identifiera positiva sidor av 1900-talets frigörelseprojekt. För sådana finn ju också. Inte minst gör han stora ansträngningar att förstå mekanismerna bakom den sexuella revolutionen.

Just detta gör honom också väl skickad att ta sig an det som är bokens viktigaste ärende: att identifiera innehållet i den bibliska vision av Gud, sex och mänskligt blomstrande som Harrison håller fram som ett alternativ till det sekulära projektet.

Han talar om sådant som rikedomen i att leva i harmoni med sin Skapares vilja, om äktenskapet som ett skydd för barnen och de ekonomiskt utsatta och om den sexuella längtan som försmak av den himmelska föreningen med Kristus. Han påpekar också att både singeln som praktiserar sexuell avhållsamhet och det gifta paret som är trogna mot varandra är ett vittnesbörd för omgivningen om Guds karaktär av trofasthet.

Alltför ofta har kyrkans budskap om sex stannat vid ett nej till olika former av otukt. Glynn Harrison vill i stället hjälpa oss att bära bud om och förkroppsliga ett ja. Hans insikter i både Skriften och den mänskliga naturen gör honom mycket lämplig som guide i dessa frågor – oavsett om det handlar om identitet eller sexualitet. Alltså just de frågor som står högst på dagordningen i vår nutida västerländska kultur.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 181012