Det talas mycket om integration i dag. Det är bra. Men något som det talas förvånansvärt lite om är de utmaningar som de senaste årens genuspolitik innebär för integrationen i det svenska samhället. Det är inte obefogat att beskriva detta område som en tickande bomb.
Det börjar redan när vi tar barnen till förskolan. Enligt svensk lagstiftning måste varje förskola upprätta en likabehandlingsplan, där man ska arbeta med alla de sju diskrimineringsgrunderna. I ett aktivt samråd med barnen ska man ta fram handlingsplaner med hänsyn till kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. En minst sagt utmanande uppgift med tanke på att förskolebarnen befinner sig i åldersspannet 1–6 år!
Hjälp finns dock att få. I JämO:s, DO:s, HomO:s och BEO:s gemensamma handledning för arbetet med likabehandlingsplan i förskolan står det: ”Förskolan kan främja lika rättigheter oavsett sexuell läggning genom att se till att homo- och bisexualitet blir en lika självklar och integrerad del i verksamheten som heterosexuella normer och förebilder är idag. … En konkret främjande insats är att se till att förskolan har barnböcker som synliggör olika typer av familjer. … En annan främjande insats är att inte slentrianmässigt spekulera i om Meja och Max, två och ett halvt år, fattat tycke för varandra och kan vara ett blivande par, att undvika att förstärka heteronormen som det enda självklara och naturliga i den egna verksamheten.” Senare i samma dokument talas det om vikten att ”få klart för sig om det finns lekmönster utifrån till exempel kön som behöver brytas”.
Min egen erfarenhet säger mig att ganska få av dagens föräldrar är intresserade av denna omprogrammering, där man i normkritikens namn inte ens får tala om att pojkar och flickor kan fatta tycke för varandra. Eller så att man hindrar barnen från att leka på ett sätt som råkar vara representativa för deras biologiska kön. Men som svenskar är vi ju i regel laglydiga och har överseende med det mesta som grundar sig på statligt sanktionerade direktiv.
Vad vi däremot kan vara säkra på är att de flesta av våra nysvenskar ställer sig frågande till denna sociala ingenjörskonst. Från flera politiska partier har man ondgjort sig över invandrarfamiljer som stannar hemma med barnen med hjälp av det snart avskaffade vårdnadsbidraget. Men tror vi verkligen att de kommer att bli mer intresserade av förskolan när de inser att man där läser sagor för barnen om mamma och mamma och pappa och pappa?
Faktum är att samhällets iver att indoktrinera sina medborgare visar sig redan på tröskeln till vår sociala gemenskap. I en nyligen utgiven bok om sex och samlevnad för nyanlända, finansierad genom medel från Allmänna Arvsfonden, får man bekanta sig med hela spektrat av relationer och sexualitet som hör till dagens svenska modell. Man får se grafiska bilder på könsorgan, på män och kvinnor som onanerar, på homosexuella par med adopterade barn. Ett ingående avsnitt reder ut begreppen kring hbtq i alla dess former. För nyanlända personer från exempelvis Syrien, Irak och Somalia, där majoriteten är djupt troende kristna eller muslimer, torde innehållet i boken kunna sammanfattas ungefär som: ”Välkommen till Sodom!”
Än sen då?, kanske vi säger. Om de har kommit till Sverige får de väl helt enkelt gilla läget? Ja, kanske det. Men frågan är ändå om det här är den mest konstruktiva introduktion som man kan få till vårt land som nyanländ? Måste man verkligen trycka på med hela värdepaketet på en gång?
Jag säger förstås inte att vi inte ska informera om den svenska majoritetskulturens värderingar i dessa frågor. Frågan är väl snarare hur och när. Om vi vill ha sann mångfald måste vi ju också acceptera att alla inte är beredda att köpa hela paketet och visa respekt för detta.
En sak är säker: Om vi fortsätter att blunda för dessa och angränsande frågor, kommer klyftan mellan våra etniska och religiösa minoriteter och det offentliga Sverige att djupna. Något som i praktiken kan ses som integrationspolitiskt självmord.
Läs på SvD.se
