Somar Al Nahers nationaldagskrönika i Aftonbladet har med rätta väckt reaktioner. I denna ondgör hon sig över den lag som säger att varje kommun ska anordna en årlig ceremoni för att högtidlighålla sina nya svenska medborgare och markera det svenska medborgarskapets betydelse. Naher, som tidigare har varit politisk sekreterare (S) i Stockholms stadshus, skriver att hon snarare tycker att man från samhällets sida borde be henne och andra invandrare om ursäkt. Detta för att de inte automatiskt beviljades asyl den dag de anlände till Sverige. ”Att söka asyl var allt annat än en dans på rosor”, skriver hon. ”Ska det uppmärksammas kanske en ursäkt hade suttit bättre än en ceremoni.”
Reaktionerna på hennes krönika har av naturliga skäl inte låtit vänta på sig. Riksdagens förste vice talman Tobias Billström (M) skriver till exempel på Facebook: ”[V]et du vad Somar? Jag tycker att du kan visa lite tacksamhet. Tacksamhet över att det finns stater som Sverige som bryr sig. Som ser människor som har det svårt. Som gav en fristad där ingen annan utväg fanns. Som prövar asylansökningar och sedan beviljar dem.”
Jag lämnar Nahers och Billströms debatt därhän och reflekterar över detta med tacksamhet. För många människor i vårt land – och Naher tycks definitivt vara en av dessa – verkar tacksamhet vara något närmast fult. Ett uttryck för svaghet, för att vara beroende av någon annan – och därmed befinna sig i underläge i relation till honom eller henne. Inom socialdemokratin tycks det snarast vara bilden av att som statare eller dräng stå inför överheten ”med mössan i hand” som spökar. Tacksamhet blir synonymt med att vara förtryckt.
Självklart finns det situationer då krav på tacksamhet kan vara uttryck just för en form av maktspråk. Men den lag som Naher kritiserar kan knappast sägas kvala in där. Som kristen slås jag dessutom av den enorma gåva som jag har fått just genom att jag har fått bejaka tacksamheten som livsstil. Först och främst den tacksamhet som vänder sig till Herren själv – han som är både min Skapare och min Frälsare. Men också den tacksamhet som utsträcker sig till andra människor. ”[V]ar tacksamma”, skriver aposteln Paulus, ”och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan” (Kolosserbrevet 3:15, 16).
Det finns en rikedom, och därtill något djupt helande, i att låta denna form av tacksamhet få fylla våra liv. Detta är därför en erfarenhet som jag unnar Somar Al Naher och alla andra i det här landet – inte minst på nationaldagen, men också alla andra dagar i våra liv!
