Hur bekant är du med satanismen? Inte särskilt, får man väl hoppas! Denna lära eller religion är ju skapad som en form av motpol till – eller kanske snarare invertering av – det kristna budskapet.
I Anton Szandor LaVeys bok The Satanic Bible från 1969 kan vi läsa: ”Say unto thine own heart: I am mine own redeemer” (”Säg till ditt eget hjärta: Jag är min egen frälsare”). I samma anda formulerar sig den moderna satanismens fader Aleister Crowley: ”Do what thou wilt shall be the whole of the Law” (Att göra vad du vill ska vara hela lagen).
I båda fallen ser vi här ett totalt upphöjande av det egna jaget. Självcentrering upphöjd till religion. Och som en direkt följd av detta: Ett starkt bejakande av friheten från ”konkurrerande” gudar och auktoriteter.
Det är inte minst här som satanismen kan vara av intresse även för oss i dag. Vad denna lära gör är nämligen att den drar något till sin spets som enligt Bibeln ligger latent inom oss alla.
Redan i syndafallsberättelsen ser vi hur två olika synsätt på frihet ställs mot varandra. Å ena sidan ormens version, som kan beskrivas som en frihet från. I det här fallet frihet från Gud och hans vilja. Å andra sidan det som är Bibelns huvudspår, och som till stor del kan beskrivas som en frihet till. Som Guds barn har vi blivit fria till gemenskap med Gud och med varandra – och därmed till att förverkliga Guds vilja i den här världen.
Faktum är att denna kallelse döljer sig också bakom Bibelns tal om Guds folks helighet. Att vara helig är att vara avskild från synden och till att göra Guds vilja. Men det är också att vara avskild för Herren själv – att vara hans egendom och att stå till hans förfogande.
Med aposteln Petrus berömda ord: ”Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus” (1 Petr 2:9).
Den här visionen är något helt annat än den syndiga människans livshållning. Som syndare försöker vi ju i stället slå oss fria från beroendet av Gud. Vi definierar frihet som en frihet från Gud och hans vilja.
Med tanke på detta är det inte särskilt konstigt att obskyra personligheter som Aleister Crowley och Anton Szandor LaVey kunde få medialt genomslag just under 1960-talet. Detta decennium brukar ju beskrivas som det moderna västerlandets stora ”frigörelseepok”. Det var sex, drugs and rock’n’roll som dominerade.
Inte heller är det någon slump att det var musiker som Mick Jagger, John Lennon, Jim Morrison och Jimmy Page som gjorde Crowley och hans tänkande känt för allmänheten. I vår kulturkrets finns trots allt en tradition av att sätta likhetstecken mellan nyskapande konst och överskridande av gränser – man ska utmana, bryta mot tabun, vara avant garde …
Gemensamt för alla dessa saker är att de kittlar den syndiga människans längtan efter frihet från. Inte så att nyskapande eller gränsöverskridande skulle vara fel i sig. Både musiker och andra konstnärer måste få pröva sig fram och utforska tidigare okända territorier. Men när drömmen om den ”fullständiga friheten” får vara ledstjärna är det lätt att distansera sig från Gud som tillvarons Herre. Det som skedde i syndafallet kan på så sätt sägas upprepas i dag.
Därför kan också exemplen från en lära som satanismen vara nyttiga att spegla sig i. När tanken på en frihet från renodlas, är det just denna ideologi som ligger i tangentens riktning.
Som Guds heliga och utvalda har vi i stället fått en kallelse att gå åt motsatt håll. Att böja knä inför honom som är hela världens Frälsare – och som ensam kan rädda oss från syndens makt.
Läs på varldenidag.se
