Det är länge sedan det talades så mycket om religion i svenska medier som under det gångna året. Den direkta orsaken till detta är Islamiska Statens framfart, men rent generellt pågår det ett samtal som har både med den religiösa världsbildens legitimitet och med religionens plats i samhället att göra.
I detta samtal är det flera värdeladdade begrepp som kastas fram och tillbaka. Ett av dessa är fundamentalism. Många moderna svenskar skulle säkert nicka instämmande om jag förde fram påståendet att ”religion är OK så länge den betraktas som en privatsak – och framför allt så länge den inte är fundamentalistisk”.
Ordet fundamentalism kan ha olika betydelse beroende på vem som använder det. Den anglikanske teologen John Stott har till exempel definierat kristen fundamentalism på följande sätt:
- en generell misstänksamhet mot akademiskt tänkande
- en mekanisk syn på Bibelns inspiration (diktamen)
- ett förnekande av mänskliga och kulturella element i texterna
- ett avfärdande av vetenskaplig bibelforskning och -tolkning
- en naiv, bokstavlig förståelse av Bibeln, med otillräcklig hänsyn till förekomsten av poesi, metaforer och symboler.
Mot detta hävdar Stott, som bland annat var med och skrev den så kallade Lausannedeklarationen, en evangelikal bibelsyn som fullt ut bejakar Bibelns auktoritet som Guds ord, men som samtidigt har ett mindre fyrkantigt förhållningssätt till de bibliska texterna.
Ett dilemma är att den här typen av nyanseringar sällan tas i beaktande när fundamentalist-stämpeln delas ut i det offentliga samtalet. Där syftar den snarast på de människor som med den sekulära humanismens mått tar sina religiösa texter på ”för stort” allvar. Och här uppstår förstås ett problem. För åtminstone ur en kristen synvinkel är det ju precis tvärtom: de andliga kriser som har uppstått genom kyrkans historia har orsakats av att Guds ord har tagits på för litet allvar!
Några klargöranden kan därför vara på sin plats. Att ta Bibeln på allvar betyder inte …
… att man är hård, lagisk eller dömande. Det betyder att man vill värna om både nåden och sanningen.
… att man är naiv, ensidig eller ogenomtänkt. Det betyder att man på livets alla områden vill förhärliga sin Skapare.
… att man inte gör någon skillnad mellan Gamla och Nya testamentet. Det betyder att man läser GT i ljuset av Jesus och korset.
Fler exempel skulle kunna ges. Men därtill skulle man faktiskt kunna hävda att den kristna kyrkans problem generellt inte är vare sig evangelikala eller fundamentalistiska bibelläsare. Hellre en fundamentalistisk tillämpning av den barmhärtige samariern än ingen tillämpning alls!
Vad alla religiösa riktningar behöver se upp med är däremot fanatismen. Alltså den svartvita, självrättfärdiga och aggressiva form av livsåskådning som gång på gång har visat sig orsaka förödelse där den drar fram. Denna kan å andra sidan vara politisk lika väl som religiös. Fanatism med ateistiska, socialistiska eller fascistiska förtecken har orsakat fler döda under 1900-talet än alla religionskrig under hela mänsklighetens historia. Något att ta i beaktande nästa gång det varnas för en ”kristen fundamentalism”.
Fotnot: Lausannedeklarationen är ett teologiskt dokument som antogs vid den internationella kongressen för världsevangelisation i Lausanne 1974.
