Varje år sedan 1998 arrangeras en så kallad Pridefestival i Stockholm. För många av dagens unga är arrangemanget – som är det största årliga eventet i vår huvudstad – en tradition lika självklar som Kalle Anka på julafton. Festivalen har även spritt sig till andra städer i vårt land, och vart tionde år kraftsamlar man för en så kallad EuroPride, med stora mängder tillresande från hela Europa. 2018 är ett sådant år, och förutom i Stockholm arrangeras EuroPride i år i Göteborg.

En spretig rörelse

Pridefestivalen har med rätta blivit omdebatterad genom åren, och en av de frågor som föranleder denna artikel är hur vi som kristna ska förhålla oss till detta fenomen. Klart är att Priderörelsen samlar människor av många olika slag, och med många olika motiv. Först och främst samlar den förstås personer från HBTIQ+rörelsen (homo, bi, trans, intersex, queer med flera). Denna rörelse är dock precis så spretig som den kedja av bokstäver jag just har använt.

Den rymmer erfarna gayaktivister.

Den rymmer osäkra tonåringar.

Den rymmer medvetna ideologer.

Den rymmer människor som för en dag ”bara vill få vara sig själva”.

Den rymmer människor som lever i sexuell trohet.

Den rymmer människor med omättlig sexuell aptit, som aldrig skulle drömma om att binda sig till en och samma partner.

Många av oss förknippar Pride med de mer vulgära inslagen, och det finns goda skäl att lyfta fram detta fenomen. Delar av arrangemanget visar upp en förbluffande kombination av dekadens, nakenhet och sexuell förvirring. Men det är också viktigt att se att detta bara är en del av festivalen. Framför allt representerar den i dag en form av folkrörelse – och en frihetsrörelse. Hundratusentals människor som själva inteidentifierar sig som HBTIQ+ kommer till festivalen för att visa sitt stöd för vad de uppfattar som en utsatt minoritet, och för att rent allmänt få ta del av festen.

Årets tema: trans

Temat på årets EuroPride är samtidigt mer bekymmersamt än på flera år: trans. På sin hemsida skriver man (översatt från engelska): ”I över 60 länder i världen är det just nu olagligt att ändra sin könsidentet. Som förberedelse för EuroPride 2018 i Stockholm och Göteborg ville vi därför understryka vad vi verkligen kämpar för: den mänskliga rätten att vara den man verkligen är.”

När man på detta sätt gör trans till sitt övergripande tema är det flera saker man ska ha klart för sig:

  • Det finns en medicinsk eller psykiatrisk diagnos som kallas transsexualism eller könsdysfori, som historiskt har brukat ges till mellan 1 person på 5000 och 1 person på 30 000. I Sverige handlade det under lång tid om ca 20 personer per år, och denna siffra kunde sägas gälla så sent som 2012.
  • De senaste åren har antalet personer som söker sig till vården för så kallad könsidentitetsutredning (vilket i förlängningen kan leda till hormonbehandling och/eller könskorrigerande ingrepp) ökat lavinartat. På Astrid Lindgrens barnsjukhus var den 2015 uppe i 116 personer och året därpå över 200 – och det finns inga tecken på att trenden skulle mattas av.
  • Orsaken till detta är till stora delar okänd. Läkarna på Astrid Lindgrens barnsjukhus skriver i Läkartidningen 9–10/2017: ”Även om biologiska faktorer antas spela en avgörande roll kan inte (hittills okända) miljöfaktorer uteslutas. … Eftersom autismspektrumtillstånd är kraftigt överrepresenterat bland dem som söker könsbekräftande behandling (upp till 26 procent) är det möjligt att det finns ett samband, men det är oklart på vilket sätt och om det skulle kunna röra sig om gemensamma bakomliggande faktorer: biologiska, psykologiska eller sociologiska. …En förklaring kan vara tillgängligheten av kunskap och information via internet som gör det möjligt för yngre att ’känna igen sig’. En annan är genomslaget från HBTQ-rörelsen som gör att transsexualism accepteras på ett helt annat sätt än tidigare.”

En fråga utanför samhällets kontroll

Sammantaget ger detta en bild av situationen som tyder på att transfrågan håller på att växa utanför samhällets kontroll. Till saken hör också att trans i ett sammanhang som Pride inte alls inskränker sig till medicinskt transsexuella. I stället används trans som ett paraplybegrepp som även innefattar transvestiter och personer som ”inte följer rådande normer för hur en person med ett visst juridiskt kön ska vara” (RFSL.se).

Därmed också sagt att trans i många kretsar har blivit något av ett ideologiskt statement: ett identitetsbegrepp att knyta an till för den som vill, eller upplever sig, vara lite annorlunda än den stora massan.

Just här uppstår också en risk som redan nu har börjat få genomslag i dagens unga generation, nämligen att det blir mer och mer ”inne” att inte identifiera sig med sitt biologiska kön. Barn och unga som brottas med sin identitet och sexualitet kan därmed övertolka denna ambivalens, och helt i onödan identifiera sig som något annat än sitt biologiska kön. (Se min debattartikel om detta här.)

Trans-trenden kan också sägas illustrera något annat som är signifikant för vår egen tid, nämligen den radikala individualiseringen. Var och en förväntas definiera sig själv, och att göra detta oberoende av de faktorer som traditionellt har setts som avgörande i denna process – vår kropp, våra reproduktiva organ, våra kromosomer och vår hormonsammansättning. När Pride talar om ”den mänskliga rätten att vara den man verkligen är” menar man alltså att vi som människor ”är” något oberoende av alla dessa faktorer.

Trans och mänskliga rättigheter

Mot denna bakgrund är det bekymmersamt att Pride så starkt knyter samman frågan om trans med mänskliga rättigheter. Både i Stockholm och Göteborg kommer man att anordna en konferens på just detta tema. För varje kristen bör det naturligtvis vara självklart att alla människor är lika mycket värda, och även att våra sexuella minoriteter förtjänar att bemötas med kärlek och respekt. Men därmed inte sagt att vi behöver svälja den ideologigällande kön och identitet som stora delar av HBTQ-rörelsen har valt att predika. Inte heller är det sagt att ”alla människors lika värde” betyder att alla livsstilar och familjekonstellationer ska betraktas som lika viktiga att värna för samhället i stort.

När vi talar om EuroPride med våra grannar, vänner och egna barn är det viktigt att vi inte låter vår egen tveksamhet slå över i förakt eller i allmän fördomsfullhet. Samtidigt är vi i vår fulla rätt att ifrågasätta såväl det politiska som ideologiska budskap som kommer att förmedlas under sommarens Pridefestivaler. I detta kan vi hänvisa till vår kristna tro, och till den både goda och grundläggande skapelseordning som delar in mänskligheten i två huvudsakliga kategorier: män och kvinnor.

Den lilla grupp som inte passar in i denna norm måste tas på allvar, men att för deras skull konstruera om den generella synen på identitet och sexualitet är inte bara orimligt – det är också ett svek mot den växande skara som genom denna ideologi förleds till att tro att de är någonting annat än de faktiskt är. Ett sådant svek kan knappast vara ett uttryck vare sig för Guds kärlek eller för alla människors lika värde.

Ursprungligen publicerad i Till Liv 7/8 2018