I helgen som gick firade vi domssöndagen. Eller firade, förresten – det här är ju en dag i kyrkans år som tenderar att väcka motstridiga känslor hos oss. Faktum är att hela begreppet ”dom” har blivit belastat i vår västerländska kultur. Som jag ibland brukar uttrycka det: Om Hollywood ger ut en film på temat ”Judgement Day” är det inte för att väcka positiva associationer …
Men faktum är ändå att den bild som Nya testamentet ger av Guds dom är positiv. Visserligen finns det ett djupt allvar i det att fåren ska skiljas från getterna, att ogräset ska skiljas från den goda säden (se Matt 25:31–46; 13:36–43). Men när vi läser en bok som Uppenbarelseboken ser vi ändå att Guds folk förväntas se fram emot den yttersta dagen med glädje. Som martyrerna i kapitel 6 uttrycker det: ”Herre, du som är helig och sann! Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?” (Upp 6:10).
Det här sättet att tänka är en frontalkrock med stora delar av vår tids tal om Gud. Utifrån synsättet att kärlek bara kan handla om att bekräfta och stryka andra människor medhårs, har man lanserat en bild av Gud som mer eller mindre tandlös. Som Jonas Gardell uttrycker det i sin bok Om Jesus: Bibeln innehåller ”två parallella linjer”, och dessa ”löper aldrig samman” – nämligen ”kärlekens inkluderande Gud och den Gud som gör ett urval”.
Det finns olika skäl för varför det här sättet att se på Gud har visat sig så tilltalande i vår egen tid. Ett av dem har förstås att göra med den smärta som hänger ihop med Bibelns tal om att inte alla kommer att bli räddade. Ett annat är den utbredda skepticismen i relation till Bibelns tal om objektiva sanningar: domen handlar ju om att dra upp en gräns mellan sant och falskt, ont och gott, på ett sätt som provocerar i vår postmoderna tid.
Men så har vi också ett tredje skäl, och jag undrar om inte detta är det viktigaste av dem alla: Bibelns lära om den yttersta domen förutsätter att vi har ett personligt ansvar. Och ansvar, det är något som vi 2000-talsmänniskor skyr som pesten. Vi är mästare på att säga att vi i grund och botten är att betrakta som offer för våra egna omständigheter. Ungefär som Adam och Eva efter syndafallet: ”Kvinnan fick mig till det.” ”Ormen fick mig till det.”
Den fallna människan verkar tro att det är genom att skylla ifrån oss som vi blir upprättade i vårt eget värde. Men Bibeln säger faktiskt det motsatta: det är genom att ta ansvar som vi kan mogna som människor; det är genom att ta ansvar som vi bekräftas i vårt människovärde.
Tänk så här: Det faktum att vi alla en gång ska stå till svars för våra liv, innebär att Gud verkligen måste bry sig om oss människor. Djuren ska inte stå inför sin Skapare på den yttersta dagen, av det enkla skälet att de inte är skapade till hans avbilder – och därmed inte heller kan avkrävas den typ av ansvar som du och jag.
På så sätt kan man beskriva Bibelns tal om att vi alla måste ”träda fram inför Kristi domstol” (2 Kor 5:10) som ett av våra viktigaste adelsmärken som människor. Något som i sin tur gör domssöndagen väl värd att fira!
