Något av det första som Gud instruerar Mose att göra efter förbundet på Sinai är att bygga ett tabernakel. Under hundratals år var tabernaklet den plats där israeliterna skulle förrätta sina offer, och där deras präster skulle fira den dagliga gudstjänsten. Tabernaklet var den plats i det gamla Israel där Guds närvaro blev manifesterad – där himmel och jord fick mötas.

Tabernaklet är också det som ger oss Bibelns kanske viktigaste uppenbarelse om vad som behöver ske för att vi ska komma nära den helige Guden. De inventarier som var placerade i tabernaklet har nämligen en direkt motsvarighet i den osynliga världen. Hebreerbrevets författare låter oss förstå att det gamla förbundets präster ”gör tjänst i en helgedom som är en kopia och skuggbild av den himmelska helgedomen, så som Mose fick höra när han skulle bygga tabernaklet: Se till att du gör allt efter den mönsterbild som du har fått se på berget” (Hebr 8:5).

I klartext innebär detta att de instruktioner som Gud gav till Mose gällande tabernaklets utseende ger oss information om hur den verklighet är beskaffad som än i dag är en realitet runt vår Skapares tron i himlen. De föremål som på Gamla testamentets tid var placerade i tabernaklet (och senare i templet) representerar sanningar och lagar som är till hjälp även för oss som nu vill träda in i den helige Gudens närhet. Därmed finns det också goda skäl att identifiera vilka dessa inventarier var – liksom vilka eviga andliga sanningar som de kan sägas representera.

Redan vid tabernaklets ingång möttes man som israelit av ett stort altare av koppar. Det var här som de dagliga offren skulle förrättas, och genom placeringen påmindes israeliterna om en grundläggande andlig lag: om vi som syndare vill träda fram inför den helige Guden är vi beroende av ett offer.

Nästa föremål på tabernaklets förgård var kopparkaret. Det var här som Israels prästerskap skulle tvätta sina händer och fötter efter att ha förrättat offertjänsten, och som kristna kan vi här associera till vår egen helgelse – alltså till den rening av våra sinnen och våra handlingar som är så central i Nya testamentets undervisning.

Efter reningen vid kopparkaret fick man – om man var präst – vandra in i själva helgedomen. De första föremål som man då stötte på var dels skådebrödsbordet, dels den sjuarmade ljusstaken. Den förra representerade Guds ord, medan ljusstaken och den olja som brann i den var en symbol för den helige Ande.

Längst inne i det heliga fanns det ett rökelsealtare, där Israels präster två gånger om dagen skulle tända en särskild form av rökelse till Herren. Både i Gamla och Nya testamentet är rökelsen en symbol för de heligas böner, och för den kraft som Gud har valt att anförtro åt sitt folk genom förbönstjänsten (se Upp 5:8; 8:3–5).

Slutligen kommer vi till den del av tabernaklet som gick under beteckningen ”det allra heligaste”. Här finner vi två föremål, som tillsammans kan sägas representera hjärtat i det förbund som Gud ingick med Israel på Sinai: förbundsarken och nådastolen.

Förbundsarken, skriver Hebreerbrevets författare, var helt och hållet ”överdragen med guld. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat samt förbundets tavlor. Ovanpå arken stod härlighetens keruber som överskuggade nådastolen” (Hebr 9:4–5).

Nådastolen var den specifika plats uppe på förbundsarken där översteprästen skulle stänka blodet från syndofferstjuren när han gick in i det allra heligaste. Så här långt in i tabernaklet kan man alltså säga att vi har kommit ända fram till Guds tron i himlen. Enligt Nya testamentet har Jesus genom sin död blivit till en ”nådastol” för vår räkning (se Rom 3:25), och att röra vid denna del av Guds ark är detsamma som att ha direktkontakt med Herren själv.

Allt detta skulle självklart förtjäna en längre utläggning, men redan av en kort genomgång som denna kan vi ana vad det i praktiken innebär att komma den Helige inpå livet. Tabernaklet undervisar oss om ett antal grundläggande andliga principer, såsom vårt behov av ett offer, av uppenbarelsen i Guds ord, av den helige Andes renande närvaro, av bönens kraft och av nåden i det av Gud initierade förbundet. Och allt detta är precis lika relevant i dag som det var på Moses tid.

Men tabernaklets konstruktion säger oss också något om vilka spelregler som gäller om vi vill komma nära den helige Guden. Ju längre in i tabernaklet man kom, desto striktare blev nämligen de regler som gällde för ens beteende. Allra längst in var det bara översteprästen som fick gå, och detta bara vid ett tillfälle om året – nämligen den stora försoningsdagen.

På motsvarande sätt kan man säga att ju närmare vi i dag kommer vår Herre, desto viktigare blir det med lydnaden. Sådant som inte spelar så stor roll ute på ”förgården”, kan därmed visa sig vara avgörande när vi är inne i det ”heliga”. Andliga principer som inte har verkat betydelsefulla när vi som kyrka har agerat mest efter vårt eget huvud – och därmed också i vår egen kraft – visar sig plötsligt vara avgörande när Gud kommer med förnyelse eller väckelse.

Bland många förebedjare är det ett välkänt faktum att det finns andliga principer från Gamla testamentets värld som sätter agendan för hur vi i dag behöver agera inom den kristna kyrkan. Några av dessa är temat för nästa artikel.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 170724