Jag får väl börja med att be om ursäkt för mitt språkbruk. Men jag parafraserar bara det bevingade uttrycket från James Carville, strateg i Bill Clintons presidentvalskampanj 1992: ”It’s the economy, stupid.” Poängen med detta uttryck var att när övriga argument inte verkar bita, talar ekonomin ändå sitt tydliga språk. I det här fallet till Clintons fördel, eftersom det vid tiden för kampanjen rådde lågkonjunktur i USA. Därmed lyckades han vinna över republikanen George H. W. Bush, som inte fick mer än 4 år vid makten som USA:s president.
Men nu är det inte ekonomin det talas om i rubriken, utan socialpolitiken. Så vad är poängen med detta? Jo, rubriken är ett försök till svar på vad som fungerar som smörjmedel i det som sedan Januariöverenskommelsen 2019 är vårt svenska regeringsunderlag.
Vid det här laget är det väl känt att den politiska kartan håller på att ritas om. Faktiskt inte bara i Sverige, utan i stora delar av västvärlden. Det talas om GAL–TAN-skalan, där Grönt, Alternativt och Liberalt ställs mot Traditionellt, Auktoritärt och Nationalistiskt. I den brittiske författaren David Goodharts efterföljd talas det även om hur Anywheres (”Varsomhelstare”) ställs emot Somewheres (”Någonstansare”), något som delvis kan förklara de dramatiska kasten i såväl brittisk som amerikansk politik. Allt detta skapar en politisk spänning som på flera punkter skiljer sig från den klassiska höger–vänster-skalan.
Samma sak gäller även här i Sverige. Mycket kan man ju säga om Januariöverenskommelsen – men inte harmonierar den med höger–vänster-skalan! Tvärtom är det just detta som skapar sådan oreda i de berörda partiernas väljarbaser. Klassiska socialdemokrater vrider sig i plågor över delar av den första politiken, trots att statsministern kommer från deras eget parti. Och liknande klagomål hörs från Liberalernas (numera decimerade) stödtrupper. Vad man där har svårt att smälta är att partiet har gett sig i lag med ärkefienden – för även om Löfven inte alltid låter som en sosse, är han fortsatt partiledare för Socialdemokraterna!
Vad är det då som håller samman denna disparata samling politiska partier? Det är här som socialpolitiken kommer in i bilden. När SVT:s Aktuellt hade besök av Januariöverenskommelsens fyra partisekreterare för några veckor sedan, var det Miljöpartiets Märta Stenevi som bekände färg. När reportrarna frågade om deras spretiga sammansättning, pekade hon på just deras samsyn i socialfrågorna. Bland annat nämnde hon hbtq- och abortfrågan. Hon hade även kunna nämna den nyligen bildade Jämställdhetsmyndigheten. När man står enade i sådana symboliskt viktiga frågor, tycktes hon mena, kan man förlåta det mesta andra. Det är socialpolitiken, dummer!
Liknande tongångar har i dagarna kommit från andra sidan Atlanten. Bernie Sanders, som ser ut att bli Demokraternas blivande presidentkandidat, sa till exempel till en intervjuare: ”Jag anser att det är en absolut grundläggande del av att vara demokrat att vara pro-choice.” Hans företrädare Hillary Clinton kunde inte ens förmå sig att sätta någon bortre gräns för när abort skulle vara tillåtet – inte ens en fullgången bebis skulle vara fredad i mammas mage. Även här tycks alltså socialpolitikens symbolfrågor vara en enande kraft, trots primärvalens minst sagt spretiga startfält.
Hur ska vi som kristna ställa oss till detta? På den frågan finns det inte något självklart svar. Alla tycker trots allt inte att socialpolitiken är politikernas viktigaste ansvarsområde. Men om man gör det, och har en hyfsat traditionell syn på dessa frågor, är det förstås besvärande att det kitt som förenar våra folkvalda i så hög grad tycks ha med detta att göra.
Läs på varldenidag.se
