Det fick stort medialt utrymme när nyheten kom att regeringen är på väg att avskaffa plastpåseskatten. Miljöminister Romina Pourmokhtari var visserligen snabbt ute och påpekade att det formella beslutet inte är fattat, men det ska mycket till för att regeringen ska backa i en fråga som denna. Plastpåseskatten är helt enkelt alltför hatad, både av branschen och av betydande delar av Sveriges befolkning.

Orsaken till detta har mycket lite med ointresse för klimat- och miljöfrågorna att göra. Nej, problemet med skatten – som infördes av den föregående regeringen, men som ironiskt nog lanserades av Liberalerna – är att den kvalar in i det mesta som förknippas med begreppet symbolpolitik.

Globalt är det visserligen korrekt att påsar av plast är ett betydande problem för såväl människor som djur. Men en överväldigande andel av denna nedskräpning är förlagd till andra delar av världen än Sverige. Närmare 95 procent av plastavfallet i våra hav och oceaner härrör till exempel från tio floder i Kina, Indien och övriga Asien. Det första västland som kvalar in på ”nedskräpningslistan” är USA – som dock är oändligt mycket renare än förstaplatsinnehavaren Kina.

Kort sagt: Det är i försvinnande liten utsträckning svenska plastpåsar som skapar problem i våra världshav. Den mest effektiva lösningen på plastpåsefrågan torde därmed vara att sätta press på de asiatiska ”storsyndarna” att effektivisera sina sophanterings- och retursystem – inte att beskatta de plastpåsar som i Sverige är tillverkade av förnybar eller återvunnen plast, och som sällan ligger och skräpar ute i naturen.

Just ordet ”synd” är för övrigt välfunnet i sammanhanget. Som Dan Korn påpekar i sin bok Som om Gud fanns(Timbro 2020) omges nämligen både plastpåseskatten och ett antal andra symboliskt viktiga klimat- och/eller miljöfrågor av en religiös aura. Till de tydligaste exemplen hör klimatkompenseringsavgifterna på flyget, som Korn kallar för ”avlat” och för ”en väl utvecklad offertjänst”. Han förklarar: ”Samtidigt som man syndar köper man sig alltså fri genom en särskild avgift, som inte ingår i det ordinarie biljettpriset, för att ha gott samvete.” Minns den heta debatten om ”klimatskam” och ”barnskam” som rasade för några år sedan!

Kopplat till plastpåseskatten och det närliggande förslaget att förbjuda bomullstops och sugrör av plast skriver Dan Korn: ”Det är inte ovanligt att dessa symbolhandlingar kallas att ’rädda världen’, trots att man inte alls räddar någon värld. Man ägnar sig snarare åt en form av magi eller besvärjelser.”

Poängen med detta är inte att det skulle vara oviktigt att ta sig an klimat- och miljöfrågorna. Inte alls! Men hur pedagogiskt tilltalande plastpåseskatten än kan tänkas vara finns det ett antal problem med en skatt som säger sig åtgärda ett problem som i själva verket är marginellt, utformad på ett sätt som har begränsad eller obefintlig miljönytta.

Det första av dessa är att plastpåseskatten urholkar samhällets inneboende rationalitet. En lagstiftnings legitimitet bygger trots allt på att den vilar på solid grund, och om den inte gör det skapas ett förakt för det juridiska systemet i stort.

Det andra problemet är att symbolpolitik har en tendens att vädja till vår självrättfärdighet. ”Till skillnad från den och den gör jag i alla fall något konkret.” Men ett samhälle som premierar verkningslös aktivism har slagit in på hyckleriets väg. På den bör så få som möjligt vandra, och det bör definitivt inte ske med lagstiftarens sanktion.

Det tredje och allvarligaste problemet med symbolpolitiken är att den i många fall leder oss vilse genom att lägga energi på ett agerande som har ringa betydelse – med konsekvensen att vi saknar energi för sådant som faktiskt skulle göra skillnad. Varför är det till exempel så tyst om de syntetfiber som sprids genom en av våra överlägset största mikroplastbovar – Sveriges alla konstgräsplaner för fotboll?

Kanske för att även sporten är helig i vårt land. Apropå religiösa metaforer.

Läs på varldenidag.se