Påskveckan var intressant på flera sätt. Först och främst, naturligtvis, för att vi på nytt fick fira några av de största händelser som har utspelat sig under mänsklighetens historia. Men för mig också för att Nätverket för Samlevnad och sexualitet kom att få två olika debattinlägg publicerade, ett i Expressen och ett på SvD Opinion.
Den förra artikeln har redan blivit omnämnd på Världen idags hemsida. Den bärande tesen i den senare var att de senaste årens genuspolitik skapar problem för integrationen av invandrare i det svenska samhället. Exemplen togs från likabehandlingsarbetet i våra svenska förskolor och från sex- och samlevnadsundervisningen för nyanlända. I båda fallen med ganska svårsmälta ingredienser för majoriteten av dem som kommer till Sverige från exempelvis Syrien, Irak och Somalia.
Att ett sådant inlägg skulle väcka reaktioner är förstås inget att förvånas över. Men trots det kan jag förundras över vissa av de inlägg jag har fått på twitter och i bloggar. Som exempel verkar det hos stora delar av befolkningen vara så självklart att Sverige är ett föredöme i alla former av frihetsfrågor, att man tror att de flesta invandrare söker sig till Sverige på grund av vår liberala syn på sexualitet. En uppfattning som torde ligga ganska långt ifrån verkligheten.
På twitter fick jag också några intressanta hälsningar. Eller vad sägs om följande: ”Antingen förhåller sig samhället positivt till HBT-personer eller inte. Finns liksom inget mellanting.” Och: ”Jo, vi måste nog ’trycka på med hela värdepaketet på en gång’ så att invandrare lär sig innehållet från början.”
Av dessa och liknande kommentarer noterar jag tre saker:
1) Utgångspunkten är att Sverige självklart har rätt, och att resten av världen ännu inte har förstått detta.
2) Att av kommunikativa skäl, eller av ren respekt, tala om kulturellt laddade saker lite pö om pö uppfattas som ett svek mot de egna övertygelserna (som ju enligt punkt 1 är de enda rätta).
3) Det är allt eller inget som gäller. Ska man vara svensk måste man omfatta de värderingar som drivs av exempelvis JämO, DO och HomO. Till exempel att i förskolan ”se till att homo- och bisexualitet blir en lika självklar och integrerad del i verksamheten som heterosexuella normer och förebilder är idag”.
Det perspektiv jag saknar i allt detta är det i dag så omhuldade ordet tolerans. Tolerans betyder ju inte att alla måste tycka lika. Inte heller betyder det att andra ska indoktrineras till att tycka ”rätt”. Nej, tolerans betyder att det faktiskt är helt OK att kalla sig svensk utan att behöva köpa hela paketet i den nuvarande svenska sexualmodellen. Något att tänka på nästa gång som detta ord figurerar i debatten!
