Svenska folkets förhållande till sin poliskår är kluvet. Å ena sidan är vi positiva till polisen som institution; till skillnad från i många andra länder tar de flesta av oss för givet att polisen står på det godas sida. Å andra sidan råder det en utbredd pessimism i fråga om polisens förmåga att sköta sina uppgifter; detta utifrån bilden att så låg andel av alla brott klaras upp.
Och det är ju inte bara en bild – även hårda fakta talar sitt tydliga språk. Av alla villainbrott under 2015 var det exempelvis bara 4 procent som klarades upp; av lägenhetsinbrotten var det 2 procent. För våldtäkt är den så kallade personuppklarningsprocenten högre – men även här är det hela 86 procent av alla anmälda och handlagda fall som inte leder till en fällande dom. (Källa: BRÅ.)
Det finns nog en stor förståelse för att det finns brott som är svårare att klara upp än andra. Men på senare tid har vi i tillägg till detta fått vänja oss vid en delvis ny form av brottslighet, som på ett särskilt sätt sticker i ögonen på allmänheten. Inte minst tänker jag på de allt brutalare uppgörelserna inom den organiserade brottsligheten. Jag tänker också på de gruppvåldtäkter som under senare tid har blivit uppmärksammade i media. Det är inte konstigt att den här typen av rapporter bidrar till en ökad oro hos många svenskar.
Ett annat exempel på brottslighet utanför polisens kontroll kan vara nyårshelgens beskjutningar med raketer av såväl poliser som vanliga civila i Malmö med flera städer. Det var smått surrealistiskt att i SVT:s Aktuellt den 3 januari höra Malmös polischef Stefan Sinteus först beskriva situationen som ”fullständigt oacceptabel och en fara för liv och hälsa” för att därefter förklara att polisen inte tyckte sig kunna ingripa mot de individer som sköt – av rädsla för att själva komma till skada. I stället hänvisade Sinteus till polisens filmer, som han ”hoppades” skulle göra det möjligt att i efterhand lagföra de unga huliganerna.
Låt oss bara pausa en liten stund här. Vi har alltså en situation där polisen själv inte vågar ingripa, där ett stort antal civila befinner sig i fara och där självaste polischefen säger att man i bästa fall kan sätta dit några av de aktuella brottslingarna i efterhand. Och då handlar det inte ens om skarpa vapen – utan om nyårsraketer.
Jag tror att vi behöver inse allvaret i den situation som i och med detta har uppstått. Inte nog med att det är en signal till huliganerna att de kan fortsätta ungefär som tidigare. Det är också en signal till alla vanliga medborgare: när det verkligen gäller kan polisen ingenting göra. Vilket i sin tur blir ett incitament till helt andra lösningar – tänk medborgargarden och privata hämndaktioner. Eller varför inte: att man i stället söker den lokala maffians beskydd. På flera platser i Sverige är det faktiskt där som vi redan har hamnat.
En annan konsekvens av detta är att när de grundläggande samhällsfunktionerna slutar att fungera, tenderar andra politikområden att komma i skymundan. Vill vi verka för en generös invandringspolitik? Vill vi behålla ersättningsnivåerna för LSS? Vill vi öka det svenska biståndet? Det bästa sättet att få gehör för sådana förslag är att se till att samhället i stort verkligen fungerar som det ska. Varför inte börja med polisen?
