När vi talar om Jesu missionsbefallning tänker vi normalt på de avslutande verserna i Matteusevangeliet, där det talas om att ”göra alla folk till lärjungar” (Matt 28:19). Men ett närmare studium både av denna och andra missionsbefallningar visar faktiskt att det uppdrag som vi som kristna har fått är tvåfaldigt: dels att predika budskapet om riket, dels att bota de sjuka och befria de demoniserade (se Matt 10:7-8; Luk 9:2; 10:9 m fl). Det tycks helt enkelt vara så att helande från kroppslig sjukdom ska ses som en integrerad del av själva evangeliet.

Hur kan detta komma sig? Det enklaste svaret är att Jesu seger över sjukdom hör samman med Jesu seger över synden.

Både utifrån Gamla och Nya testamentets vittnesbörd är det helt tydligt att sjukdom är något ont. I Edens lustgård fanns det inte någon sjukdom och i Uppenbarelseboken beskrivs himlen som en plats där ”ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga” ska finnas, en plats där människorna på nytt ska få tillgång till livets träd vars blad ger ”läkedom åt folken” (Upp 21:4, 22:2). När Jesus lärde sina lärjungar att be var det också just dessa förhållanden han uppmanade oss att ropa till vår Herre om: ”Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen” (Matt 6:10).

Ingen vet säkert varför sjukdom och lidande finns. Men genom Bibeln vet vi att sjukdom kom in i Guds skapelse genom synden. Petrus säger till officeren Kornelius att Gud ”smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom” (Apg 10:38). Eftersom Petrus här använder uttrycket ”att vara i djävulens våld” som en omskrivning för sjukdom måste vi rimligen kunna förutsätta att sjukdom inte är något som Gud vill!

Sju hundra år innan Jesu födelse skrev profeten Jesaja om en märklig gestalt, en ”lidande tjänare” åt Gud. I kristen tradition identifieras denna tjänare med Kristus, och Jesajas ord ses därför som en profetia om vad Jesus gjorde på korset: ”Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes 53:4-5).

Vad innebär det att Jesus ”bar våra sjukdomar”? Jo, om sjukdom är en följd av syndens och djävulens makt (Apg 10:38) måste Jesu seger över synd, död och djävul också medföra seger över sjukdom. Att denna tolkning är korrekt förstår vi av Matteus hänvisning till Jesajas profetia när han ska förklara hur det kom sig att Jesus kunde bota alla människor som bad honom om hjälp: ”När det blev kväll, förde man till honom många besatta. Och han drev ut de onda andarna med ett ord och botade alla sjuka, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Han tog på sig våra svagheter, och våra sjukdomar bar han” (Matt 8:16-17).

Kontentan av detta blir alltså att kroppens upprättelse genom gudomligt helande är en omistlig och naturlig del av det kristna evangeliet. Vi har inte rätt till helande i alla situationer, men tack vare Jesu seger över fördärvsmakterna kan man säga att vi i Jesu namn alltid har tillgång till hans helande kraft. Eller som det också kan uttryckas: Vi blir inte automatiskt helade i försoningen, men om vi blir helade blir vi det tack vare försoningen.

Den bibliska kopplingen mellan helande från synden och helande från kroppslig sjukdom blir tydlig inte minst i följande berättelse i Matteusevangeliet:

”Jesus steg i en båt och for över sjön och kom till sin egen stad. Där förde de till honom en lam man, som låg på en bädd. Och då han såg deras tro, sade han till den lame: ’Var vid gott mod mitt barn. Dina synder är förlåtna.’

Några skriftlärda tänkte: ’Han hädar.’ Jesus såg deras tankar och sade: ’Varför tänker ni så ont i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå? Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.’

Sedan sade han till den lame: ’Stig upp, ta din bädd och gå hem!’ Då steg mannen upp och gick hem. När folket såg det, greps de av fruktan och prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människor” (Matt 9:1-8).

Även om Matteus främst tycks vilja visa på sin Mästares makt att förlåta synder, är det tydligt att han kopplar samman förlåtelsen och helandet. Som jag själv ser det måste det här innebära att Jesus inte gör någon egentlig åtskillnad mellan den andliga och kroppsliga upprättelse som mannen får erfara. Båda är en del av frälsningen. Låt vara att förlåtelsen är den viktigaste konsekvensen av Guds rikes inträngande i hans liv, eftersom det är förlåtelsen – inte helandet – som öppnar oss för gemenskapen med Gud.

Men vad gör vi då av det faktum att helandena så ofta tycks utebli? Varför blir inte alla som vi ber för helade? Till denna fråga ska vi återvända i den här seriens sista artikel.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 150202