I helgen anordnades den ekumeniska konferensen ”Jesus till barnen” i Filadelfiakyrkan i Stockholm. 1200 barnledare från hela bredden av Sveriges kristenhet slöt upp, som vi kunde berätta om i måndagens tidning.
Uppslutningen illustrerar behovet av att uppmuntra och utrusta denna betydelsefulla grupp ledare, som ofta tjänar troget i det tysta. Men den illustrerar också att våra barn behöver ses som hela kyrkans angelägenhet.
Annorlunda uttryckt: Barnen är inte bara en gåva till sina föräldrar, utan till den kristna församlingen som helhet. Därmed är de också hela församlingens ansvar. Vi är gemensamt kallade att skapa bästa tänkbara förutsättningar för våra små att lära känna, komma till tro på och följa Jesus Kristus.
Men det är inte bara vi vuxna som är viktiga för barnen – barnen är också viktiga för oss. Även detta var ett av barnledarkonferensens budskap.
Särskilt tydligt blev detta genom den engelske teologen Keith Whites undervisning. White är en av grundarna av Child Theology Movement, som är en internationell rörelse med fokus på barnets specifika bidrag till den kristna självförståelsen. Under lördagen tog han med hela konferensen på en ”vandring med Jesus”, där han fokuserade på Jesu olika möten med och hänvisningar till barn i Matteus evangelium.
Mest känd är antagligen texten i kapitel 18, där Jesus kallar till sig ett barn och säger till sina lärjungar: ”Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som det här barnet, han är den störste i himmelriket. Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig.”
I anslutning till detta gjorde White en poäng av att vi i kyrkan tenderar att förvisa våra barn till någon mer eller mindre lämplig lokal i källarregionen, medan vår Mästare själv placerar barnet i sin lärjungaskaras centrum. White pekade vidare på att barnet i detta sammanhang lyfts fram som en förebild även för oss som är vuxna – ja, att det faktiskt kan ses som en representant för Jesus själv!
Detta ska inte tolkas som att Jesus helgonförklarar barnen. Vi är alla medvetna om att våra minsta kan uppvisa beteenden som är allt annat än efterföljansvärda. Men som Keith White formulerade det: Barnteologi handlar i grunden om Jesus. Den handlar om att se och ta emot Jesus i varje människa vi möter – och inte minst i de individer som befinner sig i marginalen, de som inte blir räknade med i samhället i stort.
Med ett sådant perspektiv bär den så kallade barnteologin på ett budskap som rör vid centrum av det kristna evangeliet. Som Jesus själv uttrycker det några kapitel tidigare i Matteusevangeliet: ”Jag prisar dig Far, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för små barn. Ja, Far, så var din goda vilja.”
När vi kommer till våra barn, inte bara för att undervisa dem utan för att själva bli undervisade, kan det visa sig att vi som vuxna får minst lika mycket näring för vår tro som de barn som vi betjänar. Detta är ett skäl så gott som något att satsa tid och resurser på våra minsta församlingsmedlemmar. Kyrkans barnverksamhet är på samma gång ett ansvar och en gåva.
