Åsa Wikforss är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet. Hon forskar om kunskapens natur och om språk och tanke, och har skrivit flera debattartiklar om den kunskapssyn som dominerar den svenska skolan. I höstas kom hon ut med en bok på temat ”Alternativa fakta”, där hon på 260 sidor avhandlar teman som kunskapsresistens, synen på vetenskap och fakta samt lögner och falska nyheter i media.

Det är på många sätt uppfriskande att läsa Wikforss bok. Filosofiprofessorn står för en robust syn på fakta, hon tror på objektiva sanningar och hon ifrågasätter postmodernismens tal om att allt bara skulle vara ”perspektiv” eller ”språkliga konstruktioner”. Vad som kännetecknar objektiva sanningar, skriver hon, är att de är sanna oavsett om vi tror på dem eller inte. Olika perspektiv kan förvisso vara viktiga, men poängen med dessa är inte (som så ofta hävdas) att sanningen skulle vara relativ – i stället kan fler perspektiv bidra till en djupare kunskap om den aktuella frågan, och därmed tjäna Sanningen med stort S.

För Wikforss innebär inte detta att det alltid måste vara tvärsäkerheten som ska råda. Tvärtom är det just tron på en objektiv sanning som kallar oss alla till ödmjukhet: ”eftersom sanning är objektiv, inte beroende av oss och våra åsikter, så bör man inte vara tvärsäker”. Och vidare: ”att jag kan ha fel ger skäl att vara ödmjuk och öppen för invändningar – givet att dessa verkligen utgör argument mot min position.”

Wikforss engagemang för dessa frågor har fått betydande näring i och med det amerikanska presidentvalet. Donald Trump är ett återkommande tema i boken, och hon gör inte någon hemlighet av sin oro över Trumpadminstrationens tal om ”alternativa fakta”. Faktum är att det är just ”demagogernas påståenden” som kräver att vi håller fast vid tron på objektivitetens möjlighet, för om allt i själva verket är relativt måste vi ju även ge Trump rätt – till exempel när han hävdar att solen sken på hans installationstal (det regnade) eller att det var fler i publiken än på president Obamas installation (det var betydligt färre).

Efter en mer kunskapsteoretisk grund går Wikforss vidare till att tala om lögner, falska nyheter och propaganda i media. Hon för viktiga resonemang om olika typer av lögner och manipulativa påståenden, om ”expertisens död” och om marknadskrafternas roll i att främja extrempositioner.

Ett angeläget och delvis deprimerande kapitel handlar om den svenska skolans fall och hur en konstruktivistisk syn på lärande (där lärarens roll som kunskapsförmedlare tonas ned) har lett till såväl utslagning som kraftigt sjunkande studieresultat. I likhet med mycket av dagens genusideologi ser vi här hur bristen på vetenskaplighet (all evidens visar att konstruktivismen leder fel) har banat väg för ett socialt experiment med stora elevgrupper som förlorare.

Visst finns det saker att anmärka på i Wikforss bok. Ibland har hon kanske en övertro på vetenskapssamhällets objektivitet. Men på det stora hela har hon ändå skrivit en både tänkvärd och klargörande skrift. Många av hennes iakttagelser kan därtill kasta ljus även över ett kristet förhållningssätt till verkligheten. Mycket i Wikforss världsbild sammanfaller nämligen – som jag uppfattar det – med den bibliska.

Läs på dagen.se