Hur skulle Sveriges kristenhet se ut, om den formerade sig på ett annat sätt än den gör i dag? En sådan fråga blir lätt hypotetisk. Den svenska historien med statskyrka, folkrörelse och samfundsbildningar kan ju inte göras ogjord, och även den som spanar framåt måste förhålla sig till det förflutna.

Men trots detta är det just den frågan som jag i denna artikel vill utgå ifrån. Jag vill även vara konkret i fråga om några tänkbara framtidsscenarior. Mycket talar nämligen för att vi i dag står inför en ny tid när det gäller Sveriges kristenhet. Dels för att vi på flera fronter tycks vara på väg mot vägs ände, dels för att en ny generation faktiskt redan söker sig nya vägar; den ekumeniska trenden är här för att stanna.

Och inte minst viktigt: många av de frågor som från början definierade våra samfund ter sig i dag allt mer perifera. Och i takt med att dessa och angränsande frågor förlorar sin lyskraft ser vi också en annan trend, nämligen att skiljelinjerna går lika mycket inom samfunden som mellan dem. Därmed har strukturerna förlorat mycket av sin tidigare legitimitet. I värsta fall är det till slut bara traditionen som håller oss samman – och traditionen är som bekant en vanlig avgud …

Samfund – på gott och ont

Men om vi ändå får ta vårt avstamp i det förflutna vill jag som inledning säga några ord just om samfunden. Framväxandet av den svenska frikyrkligheten har ju diskuterats flitigt under de senaste åren. Den pingstkarismatiska rörelsen har under lång tid varit tveksamhet till denna organisationsform, men ifrågasättandena kommer också från helt andra håll. Kan det exempelvis vara så att sant kristet liv förutsätter en återförening med de historiska kyrkorna – med romersk-katolska kyrkan som det hetaste alternativet?

Personligen tror jag inte att det är det senare som är vägen framåt. I stället vill jag diskutera några andra alternativ. Men innan dess vill jag faktiskt säga något positivt om samfunden. Jag tror nämligen att det fanns en tid då Herren gjorde bruk av denna specifika organisationsform. Och då tänker jag särskilt på två saker:

För det första: Ingen kristen kyrka kan i praktiken ha ”allt”, men genom samfundsväsendet har olika delar av Kristi kropp kunnat fördjupa sig i olika andliga sanningar. Olika samfund har värnat olika delar av helheten. Självklart har det aldrig funnits några vattentäta skott mellan de kristna rörelserna – det är inte bara Pingströrelsen som har predikat Andens dop, inte bara Trosrörelsen som har predikat tro, inte bara Helgelseförbundet som har predikat helgelse, inte bara EFS som har predikat objektiv försoningslära … Men poängen har ändå funnits där: Olika rörelser och samfund har haft olika betoningar. Och personligen tror jag alltså att Herren har valt att använda sig av denna särprägel.

För det andra: Olika samfund har kunnat samla erfarenheter och resurser för att göra långsiktiga och fruktbärande åtaganden. Det viktigaste exemplet på detta är kanske den internationella missionen. Även här är det ju uppenbart att Gud har lagt olika länder och kulturer på olika grupperingars hjärta. Mission i andra länder hade knappast kunnat ske i samma omfattning om hela kristenheten hade organiserat sig som ”fria församlingar”.

Vikten av att underordna sig varandra

Men trots dessa positiva exempel menar jag att det är uppenbart att samfunden i dag står inför en allt djupare kris. Den mest uppenbara handlar om sådant som ett minskat antal medlemmar och en krympande ekonomi. Något som i sin tur hänger samman med den andliga torka som vi nog alla kan sägas vara en del av.

Den svenska sekulariseringen har inte någon självklar koppling till samfundsväsendet som sådant; däremot finns det djupgående problem med våra samfund som redan från början har varit inbyggda i systemet. Det första jag tänker på är att det som i vissa lägen har varit samfundens styrka – att man har byggt sin identitet på sin unika särart – också har varit deras akilleshäl. Inte minst i början av de olika samfundsbildningarna fanns en polarisering där man ofta talade illa om, eller till och med föraktade, sina syskon från andra ”läger”.

Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi i Sveriges kristenhet har varit dåliga på att underordna oss varandra. Det mandat som Herren gav åt våra svenska samfund – att på ett särskilt sätt värna om olika andliga sanningar – kräver nämligen ett ömsesidigt underordnande för att fungera. Ingen kyrka har allt, och just därför behöver vi bygga sådana relationer till varandra att vi ”tillsammans med alla de heliga [kan] fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap.” Med denna hållning kommer ju också ett löfte: ”Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet” (Ef 3:18–19).

I stället för att tala illa om varandra innebär detta att vi behöver se vårt beroende av varandra. Ett konkret uttryck för denna hållning kan vara att vi till våra församlingar och samfundskonferenser kallar talare även från andra sammanhang än vårt eget, och att vi ger dem uppdraget att tala om sådant som vi själva inte är så bra på. Om vi är svaga på bibelutläggande förkunnelse – kalla en person från ELM-BV. Om vi är svaga på att tala om lärjungaskapets krav – kalla en person från Frälsningsarmén. Och så vidare.

Och likadant med de andliga tjänsterna: Om vårt ledarteam bara består av herdar och lärare, se till att regelbundet kalla talare med en profetisk eller evangelistisk tjänst. Om vi har fastnat i för mycket förvaltande, låt församlingsledningen få en mentor med en apostolisk tjänst. Även här kan förstås exemplen mångfaldigas.

Rörelse eller samfund

Till utmaningarna med samfundstanken hör också att det finns något institutionaliserande över hela denna struktur. Ledaren för samfundet Free Methodist Church i England, David Carr, har gjort en talande uppställning av vad han menar är skillnaden mellan en andlig rörelse och ett traditionellt samfund. Till vissa delar kan hans uppställning nog betraktas som en karikatyr, men jag tycker ändå att den är talande:

  • En rörelse ger transport åt en vision – ett samfund skapar arkiv för att komma ihåg.
  • En rörelse går någonstans – ett samfund har varit någonstans.
  • En rörelse skapar nya gränser – ett samfund bevakar sina gränser.
  • En rörelse drar människor till Jesus – ett samfund drar människor till sin kyrka.
  • En rörelse skriver ny historia – ett samfund får sin historia skriven.
  • En rörelse har pionjärer – ett samfund har bosättare.
  • En rörelse lyfter fram visionärer – ett samfund håller dem tillbaka.
  • I en rörelse finns människor med auktoritet utan position – i ett samfund finns människor med position utan auktoritet.

Hur kan vi som samfund – och som lokala församlingar – gå till väga för att undvika detta öde? Som alltid måste grunden vara att vi i våra egna liv är öppna för den helige Andes förnyande ström. Men på ett övergripande plan tänker jag också att det handlar om att vi i våra gemensamma strukturer försöker ha en öppenhet för Herrens ledning och tilltal i nuet. Att vi helt enkelt odlar en kultur av att strukturen/organisationen inte är vår herre – utan vår tjänare. Att det är livet vi organiserar, inte organisationen som är livet.

Ekumenik eller gudsrikesperspektiv

Men det som då kommer att hända, är också att livet – Andens vind – kommer att börja utmana organisationen. Och ett konkret sätt som detta just nu sker på är som sagt den ekumeniska trend som präglar stora delar av Sveriges kristenhet.

Nu är jag i och för sig inte någon stor vän av ordet ekumenik. Alltför ofta har nämligen detta blivit synonymt med det som jag precis har problematiserat: att vi sätter likhetstecken mellan organisation och liv. Det faktum att kristna från olika kyrkor sitter runt samma bord eller organiserar en gemensam gudstjänst behöver ju inte betyda att vi vare sig älskar eller underordnar oss varandra. Bara det som grundar sig på en äkta andlig gemenskap kan i längden skapa något djupgående skeende från Gud själv.

Ett mer användbart begrepp för att beskriva skeendet att troende från olika kyrkor förbrödras skulle därför kunna vara fokuset på Guds rike. När det är gudsrikesperspektivet som förenar oss – snarare än fasthållandet av våra egna särdrag – öppnar sig nämligen en helt ny möjlighet till flexibilitet och inlyssnande i relation till varandra. Inte så att vi måste offra våra personliga övertygelser. Men så att det som styr oss är avvägningen: ”vad är bäst för Guds rike?” Inte: ”vad är bäst för min kyrka eller samfund?”

Ett sammanhang som jag själv har erfarenhet av, och som på flera sätt kan illustrera detta tänkande, är det nationella söndagsskolnätverket. Detta nätverk bildades i anslutning till den ekumeniska barnledarkonferens som arrangerades i Jönköping 2013. Syftet både med nätverket och konferensen var att stötta föräldrar, barnledare och präster/pastorer från allt Guds folk i deras uppgift att förmedla tron vidare till nästa generation. Att helt enkelt tänka ”Guds rike” i dessa frågor, snarare än ”mitt samfund” och ”min kyrka”. Den sammanfattande visionen för arbetet var och är att vi vill ”ge Jesus och Bibelns berättelser till Sveriges barn”.

Upprinnelsen till söndagsskolnätverket var ett antal samlingar där vi avsatte mycket tid för bön, och där vi gemensamt upplevde Guds sanktion för vad som skulle bli den första barnledarkonferensen. Men det var också en gemensam insikt om att det ärende som förenade oss – att nå Sveriges barn med Jesus – är för stort för att kunna fullföljas av någon enskild kyrka eller organisation. Vi behöver alla hjälpas åt för att klara av missionsuppdraget. Och inte nog med det: vi behöver hedra och ta vara på varandras olikheter. Vi behöver använda våra olika kontaktnät, våra olika verksamhetsformer och faktiskt också våra olika teologier för att tillsammans nå ut till så många barn och föräldrar som möjligt.

Befintliga allianser

Erfarenheterna från barnledarkonferensen kan på så sätt fungera som en brygga till det som är rubriken för den här artikeln: en fördjupad evangelisk allians. Jag är väl medveten om att konferenser är en sak – ett långsiktigt arbete något annat. Men även när det gäller långsiktiga samarbeten finns det ett antal positiva förebilder där våra samfund och organisationer har kunnat mötas för att arbeta strategiskt för Guds rike.

Det mest uppenbara exemplet är kanske Svenska Evangeliska Alliansen, som nybildades som en förlängning av den svenska Lausannekommittén år 2001. SEA arbetar med olika typer av påverkansfrågor, och kan beskrivas som en paraplyorganisation med bland annat Pingst FFS, Evangeliska Frikyrkan, Svenska Alliansmissionen, Frälsningsarmén och Trosrörelsen som nätverkspartners.

Mindre kända, men minst lika relevanta i sammanhanget, är dock de nationella nätverken för församlingsplantering och Naturlig församlingsutveckling, som båda har representanter från ett stort antal evangeliska kyrkosamfund. Dessa är intressanta också med tanke deras uttalat strategiska fokus, inte minst när det gäller att inspirera till församlingsplantering oavsett samfundstillhörighet. Gudsrikestänk, helt enkelt.

Nästa steg

Hur skulle då nästa steg kunna se ut – om vi får leka lite med tanken? Hur skulle vi kunna fördjupa våra samarbeten i den svenska kristenheten, utan att vara bundna vid våra traditionella strukturer?

Det första som kan behöva sägas har med teologi att göra. Ett gudsrikestänk har ju som förutsättning att vi gemensamt håller vissa saker för riktiga och sanna – till exempel att vi bekänner detta rikes kung som vår Herre och Frälsare. En bra utgångspunkt för teologin skulle därför kunna vara Lausannedeklarationen, som är ett erkänt dokument i den världsvida kristenheten och som ligger till grund också för Svenska Evangeliska Alliansens arbete. Kort sammanfattat handlar det om:

  • Tilltro till Bibelns auktoritet som Guds sanna ord.
  • Bekännelse av Jesus som den ende Frälsaren och Herren.
  • Nödvändigheten av personlig omvändelse och tro.
  • Missionsuppdragets brådskande utmaning.
  • Behovet av den helige Ande för liv och tjänst.

Att vi förenas kring dessa grundläggande punkter betyder inte att vi inte håller också annat för sant och riktigt. Men det är denna grund som kan sägas skapa trygghet i det gemensamma arbetet.

Men utifrån detta kommer också den strategiska frågan in. Och den handlar dels om vad vi praktiskt skulle kunna göra gemensamt, dels om hur vi behöver organisera vårt gemensamma arbete. Jag tar dem här i tur och ordning.

Det som redan sker – och det som skulle kunna ske

Det finns mycket som vi som klassiskt troende kristna skulle kunna göra tillsammans, som vi ännu inte har bejakat fullt ut. Att något är ”möjligt” är å andra sidan inte synonymt med att det är ”rätt” – ytterst sett måste ju detta vara en fråga där vi behöver söka Guds konkreta vägledning. Men låt mig ändå peka på några möjligheter.

Först en påminnelse om vad som redan görs. Och för enkelhets skull talar jag nu om den nationella nivån. Som jag redan har nämnt finns det en gemensam resurs i fråga om apologetik, samhälls- och kulturdebatt med mera genom Svenska Evangeliska Alliansen. Vidare finns det ekumeniska arbetsgrupper kring exempelvis församlingsplantering och Naturlig församlingsutveckling. Samt, naturligtvis, det mångfasetterade arbete som bedrivs genom Sveriges kristna råd, men då utan att ha Lausannedeklarationens värderingar som grund.

Inte minst intressant är förstås de förändringar som i dagsläget sker på utbildningssidan, där Pingst FFS, Evangeliska Frikyrkan och Svenska Alliansmissionen har fattat beslutet om en samordning och ett gemensamt ägande av de båda pastorsutbildningarna ALT och Örebro teologiska högskola.

Vad mer kan man egentligen önska?

Ja, ledarträning är förstås ett konkret område, där vi även kan behöva tänka till kring de ideella ledarna. Den stora uppslutning som har varit kring de nationella barnledarkonferenserna måste rimligen ha något att säga när det gäller detta. Och liknande möjligheter tycks i dag finnas även på ungdomssidan, med den ekumeniska ungdomsledarkonferensen 2015 som en första testballong – då med EFK, Equmenia, Frälsningsarmén, Pingst Ung, Salt och SAU som inbjudare.

Men det finns också helt andra tänkbara områden, och egentligen är det inte särskilt viktigt att spekulera om vilka. I stället tror jag faktiskt att det är formen för den fördjupade samverkan som kommer att visa sig vara nyckeln till resultatet. Alltså: Vad skulle vi behöva göra för att kunna ta nästa steg till en fördjupad evangelisk allians? Det jag själv ser framför mig skulle dels kunna beskrivas som en stridscentral, dels som ett utbyggt system av missionella nätverk.

Stridscentral

I London finns ett museum kallat för Churchill War Rooms. Det är ett specialinrett källarutrymme från vilket Winston Churchill ledde det militärstrategiska arbetet under Andra Världskriget. Till sin hjälp hade han ett stort antal officerare från den brittiska militären.

Kanske skulle vi i Sveriges kristenhet behöva inrätta något liknande? En form av ”stridscentral” där personer från olika delar av Kristi kropp får ett gemensamt mandat att i bön och samtal söka Herren för hur ”kriget” både i den synliga och i den osynliga världen utvecklar sig. Rimligen skulle detta då vara en mötesplats både för nationella ledare och för människor med erkänd profetisk tjänst. De frågor som man skulle be över skulle kunna vara sådana som:

  • Finns det specifika sanningar i Guds ord som just nu är under attack? Hur kan vi i så fall se till att vi som kristenhet bjuder motstånd mot detta?
  • Är alla flanker där fienden kan vilja angripa täckta? Och om inte – hur fördelar vi resurser så att vi inte behöver stå oskyddade där?
  • Hur ser det ut med vårt missionsarbete? Finns det vita fläckar i Sverige där inga av oss just nu arbetar? Finns det folkgrupper eller subkulturer som vi inte når? Kan vi i så fall hjälpas åt att fördela detta ansvar på olika delar av kristenheten?
  • Är det något område som vi lägger oproportionerligt mycket resurser på? Kan vi i så fall prioritera om, för helhetens skull?

Den röda tråden i allt detta är just gudsrikestänket: Hur kan vi tillsammans främja Kristi rikes utbredande i vårt eget land, och hur kan vi låta Guds rike snarare än våra egna organisationer vara i centrum av denna strategi? Och inte minst viktigt: Hur kan vi ställa våra olika gåvor och resurser till förfogande för andra, så att vi gemensamt blir så starka som möjligt? Alla kan inte göra allt, men tillsammans kan vi göra mycket – och i Guds kraft kan vi förflytta berg!

Från representationstänkande till gåvor och tjänster

En nyckel för att få detta att fungera tror jag är att röra sig bort från ett traditionellt representationstänkande till ett tillvaratagande av gåvor och tjänster. En arbetsgrupp eller en kommitté som tillsätts utifrån representationstänkandet tenderar ju att präglas av bevakandet av intressen och positioner. Redan från början blir gruppens sammansättning en fråga om makt, där var och en representerar sin intressegrupp och där besluten tenderar att få karaktären av kohandel. Det är så här det brukar fungera i politikens värld.

Men mot detta kan man alltså ställa ett gåvobaserat tänkande, där man mer tar utgångspunkten i de olika gåvor och tjänster man är i behov av för att arbetet ska fungera. Med gudsrikesperspektivet i botten är det inte lika viktigt att varje intressegrupp har just ”sin” representant på plats. Det viktigaste är i stället att man drar in människor i arbetet som har något att bidra med till visionen – vilket i praktiken kan innebära att vissa sammanhang har flera lämpliga kandidater, medan andra bara har någon eller ingen alls. Men trots detta kan man alltså förenas genom att man sätter ärendet i främsta rummet – och även om inte alla är lika aktiva kan man gemensamt glädja sig åt resultatet.

Missionella nätverk

Ett annat sätt att jobba som styr bort från det traditionella samfundstänkandet är vad som kan beskrivas som missionella nätverk. Detta kan stå för lite olika saker, men vad jag själv ser framför mig berör inte minst den lokala och regionala nivån. Som komplement till det traditionella sättet att organisera sig – utifrån ett samfund med en gemensam historia och en specifik teologisk särart – skulle man helt enkelt börja organisera sig i form av nätverk kopplade till den missionella vision som man upplever sig kallad till.

I ett geografiskt område skulle det kunna innebära att en grupp församlingar från olika samfund bildar ett nätverk där de regelbundet träffas för bön, coachning och strategisamtal. Det som förenar skulle kunna vara en så enkel sak som att man vill nå en viss plats eller region med evangeliet. Men det skulle också kunna vara att man upplever sig kallad till en viss typ av verksamhet – till exempel utåtriktad evangelisation, invandrararbete, diakonal profil eller församlingsplantering.

I andra fall kan det handla om att knyta an till ett specifikt andligt skeende, eller till en specifik andlig tjänst. Även där kan det finnas ett ömsesidigt givande och tagande, men själva ”navet” i nätverket blir ändå en ledare och/eller en resursförsamling som ett antal andra församlingar söker en relation till. Internationellt brukar detta gå under beteckningen apostoliska nätverk, eftersom det ofta finns en apostolisk tjänst i de församlingar som får denna typ av funktion.

Ett angeläget böneämne

Startpunkten på denna artikel var frågan: Hur skulle Sveriges kristenhet se ut, om den formerade sig på ett annat sätt än den gör i dag? Det ligger i frågans natur att den inte kan få något objektivt eller heltäckande svar.

Men i den här artikeln har jag ändå velat peka på ett antal vägar framåt som jag själv uppfattar som framkomliga – både i fråga om strukturer och attityder. Hur vi än gör är jag övertygad om att mycket av det vi är vana vid i Sveriges kristenhet kommer att vara borta inom ett par decennier. Och det gäller både våra strukturer och våra attityder. Den stora och spännande frågan är därför vad som ska komma i stället. Står du med mig i bön för att söka svaret på denna fråga?

Ursprungligen publicerad i Teologi & Ledarskap nr 2/2016