En påfallande stor del av Nya testamentets budskap kretsar kring vad man brukar kalla för helgelsen – alltså ett liv efter Guds vilja. Det mesta av Jesu bergspredikan (Matt 5–7) handlar om hur vi som lärjungar kan fungera som salt och ljus i en värld som har vänt Gud ryggen. Och när vi kommer till Nya testamentets brevförfattare ser vi att dessa ägnar stort utrymme åt så kallade förmaningstexter; i Paulus fall handlar det ofta om ungefär hälften av allt som han skriver till de olika församlingarna.
Både i Gamla och Nya testamentet är det samtidigt tydligt att relationen till Gud inte är tänkt att börja i denna ända. Det första som slår emot oss i Guds ord är nämligen inte vad du och jag behöver göra för Gud – utan vad Gud i sin nåd har gjort för oss. Dekalogen (alltså tio Guds bud) inleds till exempel med ett konstaterande om Guds mäktiga frälsningshandlande mot Israel: ”Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset” (2 Mos 20:2). Först därefter kommer de övriga buden.
Samma mönster går igen i Nya testamentet. Apostlarna vittnar samstämmigt om att det är i mötet med Jesus och hans död och uppståndelse som vi blir pånyttfödda till ett nytt sätt att leva. ”Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”, skriver Paulus i en text som berör de troendes relation till sin sexualitet (1 Kor 6:19–20). Det nya sättet att leva är en följd av att vi redan har blivit ”köpta” av Gud genom hans Sons blod.
Kopplat till detta friköpande har vi som Jesustroende även fått en fantastisk gåva, nämligen Guds helige Ande. Precis innan de verser vi nyss läste skriver aposteln: ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud?” (1 Kor 6:19). Tack vare denna gåva kan vi som kristna förväntas leva på ett nytt sätt jämfört med tidigare. Anden vill påverka oss inifrån och ut, så att vi på område efter område börjar förvandlas till Jesu avbilder. Att vara ”helgad” är på så sätt bara ett annat ord för att bli mer Jesuslik. För att än en gång citera Paulus: ”Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden” (2 Kor 3:18).
Både kallelsen till helgelse och den helige Andes gåva är centrala delar av det nya förbundet genom Jesus Kristus. Profeten Hesekiel fick på 500-talet före Kristus förutsäga vad som skulle ske i en då avlägsen framtid: ”Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem” (Hes 36:25–27).
Som kristna får vi kliva rakt in i detta löftes fullbordan. Och ett bra exempel på vilka konsekvenser denna förvandling kan tänkas få finner vi i Efesierbrevets andra halva. I början av detta brev har Paulus med stor inlevelse gått in på vilka enorma andliga skatter vi har blivit anförtrodda genom vår tro på Kristus. Men i det fjärde kapitlet skiftar han fokus, för att i stället börja tala om vad som behöver bli ditt och mitt gensvar på detta handlande från Guds sida. I inledningsversen till detta står det: ”Därför uppmanar jag er, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått” (Ef 4:1). Ordet ”därför” indikerar just att Paulus syftar tillbaka på vad han tidigare har skrivit. Det han vill säga tycks helt enkelt vara att ”på grund av det som jag nu har berättat att Gud har gjort för er, vill jag att ni ska göra detta för honom …”
En fylligare utläggning av samma tankegång kommer senare i samma kapitel: ”Därför säger jag detta och varnar er i Herren: lev inte längre så som hedningarna lever. Deras tankar är tomma, deras förstånd är förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och förhärdade i sina hjärtan. Avtrubbade kastar de sig ut i orgier och ägnar sig åt all slags orenhet och får aldrig nog. Men det är inte så ni har lärt känna Kristus. Ni har hört om honom och fått undervisning i honom enligt den sanning som finns hos Jesus. Därför ska ni lämna ert gamla liv och lägga bort den gamla människan som går under, bedragen av sina begär. Låt er förnyas till ande och sinne och klä er i den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sann rättfärdighet och helighet” (Ef 4:17–24).
I de här verserna knyter Paulus an till vår kallelse att fungera som motkultur i en fallen värld. Som Guds egendomsfolk ska vi inte längre leva som de som inte är kristna. Vi får även en påminnelse om att ett liv i helgelse är något som naturligt växer fram när vi lär känna vår Herre bättre. Genom Guds Ande, säger Paulus, får vi ”förnyas till ande och sinne”.
Den förvandling som vi har kallats till är alltså inte främst något som du och jag ska prestera i vår egen kraft. I stället handlar det om att släppa fram Guds verk i våra egna liv. Eller som det också kan uttryckas: att bli vad vi redan är. Vi är redan friköpta. Vi är redan Guds barn. Vi är redan heliga. Därför får vi leva på ett sätt som gör att vårt nya andliga tillstånd kan bli synligt också i vår livsföring. Just detta är vad helgelsen handlar om.
Ursprungligen publicerad i Världen idag 150624
