Hur kan vi känna igen den sanna kyrkan här på jorden? För vissa av oss låter kanske frågan konstig – vilka är vi att kunna uttala oss om något sådant? Men i takt med sekulariseringen av våra västerländska kyrkor måste den ändå få ställas: var går gränsen för att man som gemenskap ska göra sig förtjänt av namnet kristen? När ”tippar man över kanten” så att man inte längre är att betrakta som en Kristi representant på jorden? Eller med Uppenbarelsebokens uttryck: vad krävs för att Jesus själv ska flytta sin ljusstake ifrån oss (jfr Upp 2:5)?

Första gången som denna fråga på allvar kom att väckas var i samband med den donatistiska striden i 300-talets Nordafrika. Denna kretsade kring frågan om sakrament som delades ut av avfälliga präster ändå kunde betraktas som giltiga. Kyrkans svar var ja – kraften i sakramenten ligger inte hos den enskilde prästen utan hos Kristus och hans löftesord.

Nästa gång som frågeställningen slog ut i full blom var i samband med den protestantiska reformationen. I spänningen som uppstod i relation till den Romersk-katolska kyrkans företrädare valde man då att definiera den sanna kyrkan med orden ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (Confessio Augustana art VII). I samma dokument slog de evangeliska teologerna fast att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.”

För reformatorerna var det uppenbart att denna definition uteslöt betydande delar av den synliga kyrkan. Men det man ifrågasatte var alltså inte kyrkan som sådan – Luther, Calvin och de andra förnekade ju aldrig att det fanns kristna katoliker. Vad de i stället ifrågasatte var att man kan sätta ett likhetstecken mellan kyrkan som institution (den synliga kyrkan) och kyrkan som andlig realitet (den osynliga kyrkan). Med hänvisning till Jesu liknelse om ogräset i åkern (se Matt 13:24–30) påpekade man att den synliga kyrkan aldrig kommer att vara helt och hållet ”ren”; först på den yttersta dagen ska det visa sig vad som verkligen var fött av Gud här på jorden.

Därmed har vi tagit två viktiga steg i vårt försök att ringa in den sanna kyrkan:

1) Kyrkans identitet och förmåga att förmedla evangeliets kraft står och faller inte på några enskilda ämbetsutövares liv och lära. För många av oss är redan detta en stor lättnad!

2) Vi måste skilja mellan den synliga och den osynliga – sanna – kyrkan. Den senare kommer inte att bli helt uppenbar förrän vid Jesu återkomst.

Trots detta är det förstås naturligt att vilja hålla sig så nära ”the real thing” som möjligt. Och här har reformatorn Martin Luther hjälpt oss genom att räkna upp så många som sju synliga tecken som han menar måste känneteckna den sanna kyrkan:

1) Där förkunnas Guds ord.

2) Där praktiseras dopets sakrament.

3) Där firas nattvard.

4) Där utövas nycklamakten, det vill säga där förmedlas syndernas förlåtelse till var och en som omvänder sig och tror.

5) Där finns ett predikoämbete, vilket i första hand innebär att det finns ett ledarskap med pastoralt ansvar.

6) Där förekommer bön och lovprisning till Kristus.

7) Där erfar man korsets smärta, det vill säga man lider för sin kristna tros skull.

Där dessa synliga tecken finns kan vi vara trygga med att också den osynliga kyrkan är etablerad. Självklart betyder inte detta att den aktuella kyrkan/samfundet/församlingen skulle vara perfekt, men det betyder att den är en gemenskap genom vilken Herren väljer att verka.

Hur ska vi då tänka kring sekulariseringen och den avfällighet som vi i vissa fall kan uppleva inom våra egna kyrkor och samfund? Personligen tänker jag här att vi behöver tillhöra en gemenskap som kan sägas kännetecknas av alla de sju företeelser som finns omnämnda i listan ovan. Om något av dessa saknas, och vi ändå tror att vi är kallade att vara kvar i det aktuella sammanhanget, bör vi se till att få del av de sju kännetecknens verklighet på annat håll – till exempel genom en bönegrupp eller församlingsgemenskap som kan komplettera vår egen. Om detta inte är möjligt menar jag att vi bör lämna vår nuvarande församling för att i stället gå med i en annan. Risken är annars att det är vi som blir påverkade av kyrkans sekularisering – inte tvärtom.

I vissa fall kan detta betyda att vi måste lämna vårt tidigare samfund. Men också denna vidsynthet är faktiskt en del av Nya testamentets definition av den kristna tron. Sann kristendom, det säger både Jesus och apostlarna, måste vandra hand i hand med kärleken till bröderna. Och detta gäller oavsett deras samfundsbeteckning. Som en av mina egna favoritteologer, Carl Olof Rosenius, uttrycker det: ”Det första tecknet på att Gud börjat verka i en människas hjärta är att hon börjar känna kärlek till och förtroende för levande och nitiska Guds barn. Och det första tecknet på att nådens liv hos en kristen börjar dö ut är att man börjar dra sig undan bröderna och söka sig ut i världen igen.”

Om vi ställer oss kallsinniga till våra kristna syskons väl och ve, eller om vi saknar förmågan att känna glädje över Guds rikes framgång inom andra samfund än vårt eget, då är vi i sanning fattiga. Vår djupa andliga identitet behöver vi nämligen ha i det som förenar – inte det som skiljer troende människor åt. En god andlig klarsyn innebär alltså också att kunna skilja det stora från det lilla, det frälsningsavgörande från det perifera.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 160923