En avgörande orsak till kyrkans inrättande av biskopsämbetet var att man ville ha ledare som kunde bevara och försvara den kristna läran. Som kunde stå som garanter för ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Jud v 3).

I dag tycks vi dock leva i förändringarnas tidevarv. Vår blivande ärkebiskop Antje Jackelén har i media deklarerat att vare sig jungfrufödseln eller Jesu unika anspråk behöver uppfattas som bokstavliga sanningar. Vidare har hon upplyst om att ”kyrkan är en trosgemenskap – inte en åsiktsgemenskap”. Samtidigt säger hon i Världen idag att ”Det hör till biskopens uppdrag att verka för enheten i kyrkan”.

Tillsammans ger dessa uttalanden en intressant bild av Svenska kyrkans utveckling. När Jackelén ska precisera vad hon menar med kyrkans enhet talar hon om en ”ömsesidighet i respekt och i vilja till samtal och samverkan när det gäller våra gemensamma utmaningar”. Vad hon däremot inte säger något om är denna enhets koppling till vår kyrkas lära.

För mig leder detta till en angelägen följdfråga: Ska Jackeléns budskap tolkas som att kyrkans ”enhet” i praktiken bara är möjlig om vi tonar ned det som har med vår lära och bekännelse att göra? Om så är fallet har nämligen biskopsfunktionen i Svenska kyrkan gjort en 180 graders svängning: från att värna den kristna kyrkans lära till att genom att inte värna läran värna kyrkans enhet!

Med detta vill jag inte säga att enhet skulle vara något oviktigt. Tvärtom. Men en kristen ”enhet” som innebär ett omtolkande av de fornkyrkliga bekännelserna kan väl egentligen inte vara värd namnet? Dessutom riskerar den att få ett antal märkliga resultat. Jesus kan ju – till exempel – inte både vara född av en jungfru (och därmed Guds son) och vara en frukt av Marias utomäktenskapliga förbindelse (och därmed Josefs, eller någon annan mans, son).

Utan tvekan är det många människor i dag som tilltalas mer av ”både och” än av ”antingen eller”. Men en obehaglig bieffekt av de signaler som kommer från Svenska kyrkans ledarskap är samtidigt att toleransen mot de som har en annan syn på kyrkans bekännelse blir allt mer villkorad. När vi bryter mot de postmoderna budorden ”du skall inte dra någon gräns” och ”du skall inte ställa till med bråk” blir det ju i praktiken så att den som uttrycker sig mer generöst än vi tilldelas ett tolkningsföreträde. Alla som vill modifiera någonting i biskopens teologi riskerar helt enkelt att betraktas som glädjedödare.

Kanske är det detta som är den farligaste trenden i vår kyrkas utveckling? Att toleransen och de svävande svaren i praktiken leder till en förtryckande intolerans. Att kyrkans ”enhet” förutsätter att de som har en klassisk syn på våra bekännelseskrifter förväntas hålla tyst? Framtiden får utvisa hur det ligger till med den saken.