Med jämna mellanrum dyker frågan om Jesu unika ställning upp i den kyrkliga debatten. Nu senast är det Svenska kyrkans blivande ärkebiskop, Antje Jackelén, som i en märklig teologisk krumbukt poängterar att ”Jesus säger att han är sanningen, men han säger inte att jag är den enda sanningen” (Dagen 131001).

Vi är många som inte låter oss imponeras av detta resonemang. Men förutom att det är teologiskt tveksamt vilar det på en premiss som jag tycker har fått betydligt mindre uppmärksamhet än den förtjänar. Nämligen att budskapet om Jesus som enda vägen till Gud skulle vara begränsat till ovanstående citat ur Johannes 14:6. Sanningen är nämligen den motsatta: det är en central del av hela den bibliska uppenbarelsen.

Vissa exempel på detta är mer uppenbara än andra. Apostlarnas försäkran att ”Hos ingen annan finns frälsningen” (Apg 4:12) hör till de mest kända. Men minst lika tydliga får man väl betrakta lärjungen Johannes ord i sitt första brev: ”Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern” (1 Joh 2:23).

Särskilt intressant är den ”helgardering” som Johannes här gör, genom att han väljer att proklamera Jesu unicitet i både positiv och negativ mening. Det kan väl inte bara vara en ”tolkningsfråga” vad han vill få sagt med sitt sätt att formulera sig? Johannes ord har en särskild laddning med tanke på att ett av dagens flitigast citerade bibelord i Svenska kyrkan – ”Gud är kärlek” – och även Jackeléns eget valspråk – ”Gud är större” – är hämtade ur precis samma brev i Nya testamentet (1 Joh 4:8, 3:20). Man kan väl inte hävda att de senare citaten är att betrakta som universella sanningar, samtidigt som det förra endast gäller för dem som redan är kristna?

Apropå det härliga uttrycket att ”Gud är kärlek” så förekommer detta endast i detta brev i hela Guds ord. Uttrycket att Gud är helig används däremot mer än 600 gånger i Bibeln, och flera gånger med direkt syftning på Jesus (se t ex Mark 1:24). Att Jesus är helig betyder att han är upphöjd, avskild, unik. Alltså att han – precis som Jahve i Gamla testamentet – är att beskriva som ”one of a kind”; som den ende som är värd både vår tillbedjan och vår lydnad. Annorlunda uttryckt: att han (i bestämd form) är vägen, sanningen och livet.

Helt följdriktigt möter vi detta budskap gång på gång i Nya testamentet. Med olika bilder och formuleringar låter författarna oss förstå att Jesus är unik i det att:

  • ingen annan är utan synd (Hebr 4:15)
  • ingen annan kan medla mellan Gud och människor (1 Tim 2:5).
  • ingen annan har offrat sig för att bära våra synder (Hebr 9:27-28)
  • ingen annan uppfyller Gamla testamentets löften och profetior (Luk 24:27; 2 Kor 1:20)
  • ingen annan döper i helig Ande (Matt 3:11)
  • ingen annan ska döma oss på den yttersta dagen (Joh 5:22-23)
  • ingen annan har nycklarna till döden och dödsriket (Upp 1:18)
  • ingen annan är värd vår tillbedjan (Fil 2:9-11)

Listan skulle kunna göras längre. ”Allt är skapat genom honom och till honom”, skriver Paulus (Kol 1:16). Och när vi en dag ska göra räkenskap inför vår Skapare är det i själva verket vår relation till Skaparens Son som kommer att stå i fokus (Matt 7:23). Faktum är att det eviga livet i sig kan definieras som att känna Gud och hans Son Jesus Kristus (Joh 17:3). I Bibelns sista bok går därför Jesus under beteckningen ”konungarnas Konung och herrarnas Herre” (Upp 19:16). Alltså: Jesus är i alla avseenden unik. Han står över allt och alla. Bara han kan rädda oss från syndens, dödens och djävulens makt.

För dem som förnekar dessa generella anspråk gällande Jesu person och frälsningsverk finns det olika sätt att hantera de bibeltexter som förkunnar hans unika ställning. Ett är att likt Jackelén försöka bortförklara vad som står. Ett annat är att säga att det också finns ”andra perspektiv” i Bibeln. Men även om det finns några få bibelställen som skulle kunna tolkas i en annan riktning (t ex att ”Gud skall vara allt i alla”, 1 Kor 15: 28) – hur trovärdigt är det egentligen att driva denna tolkning i ljuset av ovanstående utsagor?

Nej, teologiska krumbukter skapar inte någon trovärdighet vare sig inåt eller utåt. Låt oss i stället lita på det som kyrkan i alla tider har hävdat. Våga tro att Jesus Kristus är unik inte bara för dem som tror på honom (subjektivt) – utan att han i alla avseenden är unik (objektivt). Att det helt enkelt är av avgörande betydelse om vi tror på honom eller inte. Inget annat förhållningssätt gör Jesus och Nya testamentets författare rättvisa.

Läs på Dagen.se