Frågan om kyrkans förhållningssätt till homosexualitet är mångfacetterad. Den rymmer teologiska dimensioner som bibeltolkning och bibelsyn, inte minst kopplat till begrepp som sexualitet, äktenskap och välsignelse. Den rymmer biologiska och psykosociala dimensioner som homosexualitetens uppkomst och utveckling samt frågan om våra sexuella identiteter är oföränderliga eller flytande. Den rymmer pastorala dimensioner, som hur vi som kyrka ska möta de människor som betecknar sig som homo-, bi- eller transsexuella.
I min insändare i Dagen den 18 juni valde jag att lyfta en mycket specifik poäng kopplad till detta. Nämligen att det inte finns någon ”smidig väg” förbi denna fråga. Att vi helt enkelt behöver räkna med att vi som bibeltroende kristna kommer att hamna på kollisionskurs med en stor del av vårt samhälle när det gäller synen på sexualitet i allmänhet och homosexualitet i synnerhet. Inte bara för att frågan är svår, utan för att tonläget har blivit så uppskruvat. Krafterna bakom den så kallade HBTQ-rörelsen är så aggressiva att det är svårt att se hur en från majoriteten avvikande åsikt i denna (dessa) fråga/or skulle kunna tolereras. För vissa av oss kommer lydnaden för Kristus och hans ord därför att leda till motstånd – och ibland till och med förföljelse.
Av denna text gör Greger Andersson en mycket märklig analys. För det första ifrågasätter han min grundtes. Han är osäker på om det verkligen finns ”ett ökat åsiktsförtryck i Sverige som drabbar konservativa kristna”. Detta samma sommar som en stor del av media-Sverige har diskuterat den allt mer krympande ”åsiktskorridoren”! Jag skulle tro att det är få av Dagens läsare som delar Anderssons bedömning.
Vidare menar han att det är tveksamt ”om homosexualitetsfrågan är den lämpliga platsen för att föra en diskussion om kyrkans rätt att ha åsikter”. Detta dels för att frågan ”riskerar … att få en orimlig laddning”, dels för att den leder till omgivningens förakt. Men poängen i min insändare var ju just att vi som kristna inte har valt denna fråga som brytpunkt mellan kristen och sekulär världsbild – och att vi trots detta otacksamma utgångsläge inte kan böja oss under tidsandan utan att svika vår egen Herre.
Slutligen hävdar Andersson att mitt enda argument mot utlevd homosexualitet skulle vara att Bibeln säger att det är fel, och att detta inte håller i mötet med vårt samhälle i stort. Men nu var ju inte min text riktad till samhället i stort. I stället berörde den frågan om kristet lidande och om vi som kristna verkligen är kallade att hitta ”smidiga lösningar” för att slippa undan detta lidande. Mitt svar på denna fråga var nej – som kristna får vi inte låta ett gudsfrånvänt samhälle styra våra värderingar.
Alla som känner mig vet samtidigt att jag är väl medveten om behovet av en apologetik som kan fungera också i relation till människor som inte tror. Som avslutning vill jag därför göra en kort ansats till sådan, kopplat till den här aktuella frågan.
1) Jag tror att det finns en skapelseordning som gör gällande att manligt och kvinnligt kompletterar varandra. Det är också bara manligt och kvinnligt i sexuell förening som kan ge upphov till nytt liv. Den så kallade heteronormen svarar därmed mot ett djupt biologiskt, psykologiskt och socialt mönster som i grunden har väldigt lite med religiös tro att göra – samtidigt som den ändamålsenlighet som skapelsen uppvisar är ett viktigt indicium på att det verkligen finns en Skapare (jämför Romarbrevet 1:18-28).
2) Heteronormen är också viktig att bevara ur ett identitetsperspektiv. I dagsläget är det en förhållandevis låg andel av befolkningen som betecknar sig som HBTQ. Därmed är det också få som behöver genomgå den identitetskris som många HBTQ-personer har vittnat om i samband med sin uppväxt. Men i det normkritiska paradigm som nu råder riskerar denna typ av brottning med den egna identiteten och sexualiteten att föras över på betydligt större grupper – något som jag menar är djupt olyckligt.
3) För vårt samhälle borde det vara viktigt att framhålla äktenskapets särställning som ett förbund mellan man och kvinna, inte främst för att bekräfta parternas kärlek till varandra utan för att skydda den enda sexuella förening som ligger till grund för samhällets fortbestånd.
4) Eftersom alla svenskar inte delar dessa värderingar hade en bevarad lag om registrerat partnerskap varit en god lösning för att ge ett fullgott juridiskt skydd för trofasta homosexuella relationer utan att behöva tumma på 1-3 ovan.
Läs på Dagen.se
