Erik Andersson tar i sin replik upp den brottning och den psykiska ohälsa som präglar uppväxten för många hbtq-personer. Även för mig är det självklart att vi ska göra vad vi kan för att stötta denna grupp, såväl som andra utsatta barn och ungdomar. Vidare är det självklart att vi alla har samma värde, oavsett sexuell läggning. Dessa värderingar kan dock leda fram till olika målsättningar och strategier.
Andersson konstaterar att ”det är i tidiga år som vi formas till de människor vi ska bli”, och förordar en aktiv social ingenjörskonst där vi ”börja[r] tidigt med det normkritiska arbetet” för att ”sedan fortsätta upp genom skolåren”. Strategin blir alltså, precis som i JämO:s, DO:s, HomO:s och BEO:s riktlinjer, att ifrågasätta – och i praktiken förneka – att det finns några legitima normer. Vad denna hållning i praktiken leder till börjar dock bli allt mer uppenbart, nämligen ett åsiktsförtryck där de som inte hänger med i svängarna antingen marginaliseras eller förtrycks av etablissemanget.
Ett betydande problem med Andersson strategi är också att den ligger långt från de värderingar som många av våra etniska och religiösa minoriteter håller för sanna. I min insändare tog jag det muslimskt dominerade Somalia och de kristna eller muslimska folkgrupperna i Syrien och Irak som exempel. Om dessa invandrargrupper, för att kunna integreras i det svenska samhället, måste bejaka den normkritiska strategin har vi en lång uppförsbacke framför oss. Vi ska ju komma ihåg att Sverige i stora delar av världen betraktas som ett skräckexempel just i frågor som har med sexualetik och samlevnadsfrågor att göra.
Både av detta och andra skäl kan det därför vara värt att överväga en annan strategi: tolerans. Tolerans betyder inte att alla måste tycka lika. Inte heller betyder det att barnen måste indoktrineras till att tycka ”rätt”, för att de annars riskerar att landa i uppfattningen att det finns ett syfte med att män och kvinnor kompletterar varandra och att de därtill är nödvändiga för släktets fortbestånd. Nej, tolerans betyder just det som jag skrev i min första insändare: att vi måste acceptera att alla inte är beredda att köpa hela paketet i den nuvarande svenska modellen, och även att visa respekt för detta. Detta samtidigt som vi ser och bekräftar våra hbtq-vänner i deras livssituation.
I en förskola där det finns barn från regnbågsfamiljer, och där barnen uttrycker frågor med anledning av detta, kan det därför vara viktigt att samtala om just tolerans. Kanske kan det också vara användbart med en sagobok med ett homosexuellt par. Men det är en helt annan sak att, som JämO, DO, HomO och BEO gör, föreskriva en omprogrammering av alla som inte är hbtq, genom att personalen ska ”se till att homo- och bisexualitet blir en lika självklar och integrerad del i verksamheten som heterosexuella normer och förebilder är idag”.
Och än en gång: risken är stor att det i förlängningen leder till en backlash både för hbtq-rörelsen och för integrationspolitiken i stort.
Läs på SvD.se
