I söndags sändes det åttonde och sista avsnittet av Skavlan Juniors första säsong. Satsningen presenteras som ”en ny talkshow med barnen i fokus”, och redan från början ifrågasattes etiken i att exponera barn som berättar om personliga och ibland också jobbiga saker inför en stor TV-publik.
Så här i efterhand kan man konstatera att Skavlan Jr även har visat sig vara en plattform för att på bästa sändningstid föra ut queer-tänkandet till Sveriges 8–14-åringar. Det började redan i det första programmet, där den 11-åriga Sam var en av gästerna. Fram till för ett år sedan kallade sig Sam för flicka, men nu får vi veta att hen är en icke-binär så kallad ”demiboy”. Med Sams egen definition innebär detta att hen är ”mest pojke fast lite något annat”.
I anslutning till detta får vi en avancerad introduktion till vår tids queerideologi. Programledaren Farzad Farzaneh presenterar inslaget med orden: ”Vissa föds och blir kallade för pojkar men känner att de är flickor. Och ibland är det tvärtom. Vissa känner att de inte är vare sig pojke eller flicka. Och för andra kan det vara olika från dag till dag. Allt det här handlar om vilken könsidentitet man har. Man kan känna sig som pojke, flicka, transperson eller någonstans där mitt emellan. Det finns ännu fler sådana här identiteter.”
Som pappa till två barn i programmets målgrupp väcker Farzanehs ord en hel del frågor. Är det verkligen rimligt att utan problematiseringar predika några av vår tids mest radikala queerteorier till en målgrupp av 8–14-åringar? Och vad händer när barn som befinner sig i en känslig fas i sin personlighetsutveckling får höra att könsidentiteten är något som kan ändra sig från dag till dag – beroende på den egna dagsformen?
Förvirringen blir inte mindre när vi kommer till säsongens sista program. Här är det Andrea och Luca som presenteras som ”syskon” från en polyfamilj bestående av två vuxna kvinnor, en vuxen man och fem barn. Farzaneh hävdar att barnen därmed har tre ”föräldrar”. Storasyster Andrea får frågan hur det gick till när hon fick veta att det skulle flytta in en ny kvinna och hennes barn i familjen, och svarar att ”Jag brydde mig inte så mycket. Är mina föräldrar glada så är jag glad.” Publiken jublar. Samtalet förs sedan på en ytterst banal nivå. Visserligen kan barnen inte komma på några direkta fördelar med sin polyfamilj. Det är mer bråk mellan ”syskonen” jämfört med tidigare, men det är också fler att umgås med. Analysen stannar vid Lucas ord att ”Vi är många. Det bara är så.”
Därmed är det just bristen på problematisering som blir det bestående intrycket av inslagen. För detta är naturligtvis påverkans-TV på hög nivå. Oreflekterade barn görs till expertvittnen i frågor som de är allt annat än rustade att vara talespersoner för. Sam deklarerar tydligt att en pojke är jag när ”jag känner mig som en pojke och det har liksom ingenting att göra med sin kropp”. Därefter får hen den kanske mest anmärkningsvärda frågan av dem alla: ”Om det sitter folk nu som tittar på det här programmet som känner igen sig i det du beskriver, men de kanske inte vågar berätta det, vad skulle du vilja säga till dem?”
Vad Sam svarar är egentligen ovidkommande. Min fråga är: är det rimligt att en 11-åring får fungera som livscoach till tiotusentals jämnåriga i ett så svårt och omdiskuterat ämne som detta? Dessutom i en TV-miljö med strålkastarljus och applåder? Själv kan jag inte se Skavlan Jr som något annat än en ideologisk lekstuga, och det är långt under SVT:s värdighet att producera program med detta innehåll!
Läs på SVT Opinion