2015 var ett rörigt år – på väldigt många sätt. Det mest omtalade är förstås flyktingkrisen, även om det inte har rått någon konsensus kring vilket sätt som denna kris har varit en ”kris”.
För mig är det en självklarhet att den största krisen inte kan handla vare sig om Sverige eller våra utmaningar i fråga om flyktingmottagandet – utan om de krig, den förföljelse och den social utsatthet som präglar länderna som vår tids flyktingströmmar kommer ifrån.
Men likafullt är det förstås en kris för det svenska samhället. Kanske inte främst en ekonomisk, även om invandringen utmanar vår ekonomi på både kort och lång sikt. Framför allt menar jag i stället att det är en kris för välfärdssamhället. Den svenska välfärden bygger nämligen på att majoriteten av befolkningen är med och bidrar på ett sätt som man som nyanländ sällan har möjlighet att göra.
Och framför allt: Våra nuvarande lagar bygger på att man som invandrare har rättigheter som våra kommuner i nuläget har svårt att svara upp mot – såsom vård, skolgång, svenskaundervisning etcetera. Det som gör dessa utmaningar så svåra är att de inte bara handlar om (brist på) pengar, utan om praktiska resurser och utbildad personal.
I klartext: Om det inte finns några lärare till skolan, hjälper det inte att höja skatten för att finansiera dessa lärares tjänster. Och så vidare. Utmaningen ligger alltså i det ”all inclusive”-tänkande som präglar den moderna välfärdsstaten. Det är detta som gör att våra politiker nu försöker sätta en gräns för hur många invandrare vi kan ta in. Utan detta system skulle vi ju kunna ta emot det flerdubbla antalet invandrare – men då också tvingas acceptera ett parallellsamhälle till det som gäller för ”vanliga” svenska medborgare, med en betydligt lägre levnadsstandard än för majoritetsbefolkningen.
Till detta kan förstås läggas ett stort antal helt andra utmaningar. I politiken har vi sådant som integrationspolitiken, bostadsbyggandet, jobb till lågutbildad arbetskraft, terrorhotet och en allt osäkrare omvärld att hantera. I samhället i stort har vi frågor som hur vi håller ihop vår gemenskap i en allt mer individualistisk tid, hur vi bjuder motstånd mot konsumismen (och hur det samhälle ser ut som inte kräver lyxkonsumtion för att få hjulen att snurra), hur vi motverkar den eskalerande psykiska ohälsan bland unga etcetera.
Fler exempel skulle kunna ges, men ovanstående torde vara fullt tillräckliga för att konstatera att vi lever i en tid där vi inte har råd med vare sig enkla lösningar eller förenklade verklighetsbeskrivningar. Vi måste helt enkelt ta oss bortom slagorden och låta frågorna vara så komplexa som de i realiteten är.
Detta är också min bön för Sveriges kristenhet inför 2016. I alla fall med avseende på de politiska utmaningar som jag här har skissat på.
Jag ber om en kristenhet som – precis som Jesus – vågar hålla ihop de båda dygderna nåd och sanning. Som kan hålla två tankar i huvudet på samma gång, så att vi inte tvingar vare sig oss själva eller andra till de ytterligheter som dagens polariserade debatt har fastnat i.
En kristenhet som vet att ett aktivt ja är ett passivt nej, och att resurserna – hur mycket vi än skulle önska motsatsen – faktiskt är ändliga.
En kristenhet som både kan engagera sig ideellt och bidra till långsiktiga strategier och politiska lösningar på de utmaningar som finns omnämnda i denna text (och på ett stort antal andra, som hade kunnat nämnas). Som helt enkelt ägnar sig åt välgrundad barmhärtighet snarare än åt ljusblå idealism.
Annorlunda uttryckt ber jag om en kristenhet som har förmågan att hålla huvudet kallt, och vid behov bevara pannan hård – men som ändå hela tiden låter sig beröras av nöden runtomkring oss, och som därmed också bevarar sina hjärtan mjuka.
Bara då tror jag nämligen att vi som kyrka kan vara det salt och ljus som bidrar till en lösning på de utmaningar som Sverige av i dag står inför. I en tid då grundvalarna vacklar behöver vi vara ett folk som är förankrat i en Annan Verklighet – men som också vet att ”inte mot sanningen förmår vi något, utan för sanningen” (2 Kor 13:8).
