Under 2016 var det ett antal kända musiker som drog sitt sista andetag. Till de mest uppmärksammade dödsfallen hörde Prince, David Bowie och Leonard Cohen. När den miljonsäljande artisten George Michael dog den 25 december blev det huvudnyhet i Aktuellts 21-sändning. På nätet rullades det senare upp en på många sätt tragisk historia, där man fick blicka in i Michaels mångåriga problem med alkohol och droger.
Att det blir rubriker när en musiker eller kulturpersonlighet går bort är inte något konstigt i sig. Men samtidigt finns det skäl att reflektera kring den fixering vid artister som har kommit att prägla vår moderna mediakultur. Det finns nämligen också problem förknippade med detta.
Till exempel är det få branscher som är så fokuserade vid ytan som just musikbranschen. Det är vad som syns som räknas – och att själv synas. För att behålla sin plats i strålkastarljuset behöver man sticka ut, och utöver den musikaliska kvalitén tenderar detta att ske genom sådant som utifrån en biblisk standard är att betrakta som fåfänglighet. Ofta är det den klassiska treklangen pengar, sex och makt som exploateras på ett närmast hämningslöst sätt.
Ytligheten bor följaktligen granne med dekadensen. George Michael är bara en i raden av artister som hamnat i drogernas obarmhärtiga grepp. Genom sin stjärnstatus bidrar de samtidigt till att normalisera, och i vissa fall glorifiera, denna dekadenta livsstil. Den förkunnas också ut över världen genom artisternas texter, för som Jesus uttryckte det: ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.”
Förutom den här typen av fenomenen har fixeringen vid artisterna och deras liv även ett annat pris, och det handlar om förytligandet av kulturen i stort. När artisterna får lägga ribban i fråga om vad som är att beteckna som ett ”lyckat” liv, får det helt enkelt konsekvenser för hela vårt samhälle.
Till exempel tycks det i dag vara så gott som varje tonårings dröm att slå igenom i ”Idol” eller på något annat sätt bli känd från TV eller YouTube. Vilket i sin tur gör att traditionella karriärvägar riskerar att avfärdas. Inte minst gäller detta för sådana oglamorösa yrken som sjuksköterska, lärare och socialsekreterare – yrken som alla har det gemensamt att de behövs för att få ett samhälle att fungera, men också att de med själva sitt innehåll kan sägas peka bortom ytan. Det är jobb som tar sig uttryck genom omsorg och genom att ta sig tid för andra människor. Alltså något helt annat än det som populärkulturen kretsar kring.
Vilka yrken som i stället har ett överskott på intresserade? Du gissade rätt: Musiker, fotografer, journalister och grafiska formgivare.
Även inom kyrkan har vi förstås ett ansvar när det gäller detta. Det behöver självklart inte vara fel att vi gör bruk av vår tids resurser när det gäller teknik, bild och musik. Men vi bör samtidigt akta oss för att svälja hela det paket som dagens mediakultur vill vältra över på oss. För en tidning som Världen idag kan det handla om att inte falla för frestelsen att bara intervjua ”kändisar” om vad de tycker och tänker om tro, utan också (och kanske ännu mer) helt vanliga troende – som dessutom tenderar att representera en mer ortodox form av kristendom än den kulturella eliten.
Ytterst sett handlar detta om vilket samhälle vi vill bygga på längre sikt. Vilket samhälle vi vill åldras i. ”Kändisifieringen” av det offentliga rummet kan bli ett brant sluttande plan, när det är denna som visar sig sätta standarden för en hel generations studieambitioner och livsmål.
