Vår tid kallas ofta för postmodern, och med detta syftar man på ett antal olika fenomen. Ett av de mest uppenbara är att begrepp som sanning och objektivitet har kommit i ett dramatiskt annorlunda ljus jämfört med några decennier sedan. De postmoderna filosoferna ifrågasätter alla objektiva sanningar, och tron på såväl vetenskap som religion har ersatts av en relativistisk syn på tillvaron. Mångfald och fragmentisering är orden för dagen, och var och en har sin egen sanning – eller ingen sanning alls.
Bakom detta tänkande döljer sig en syn på sanning och objektivitet som maktspråk. När något presenteras som en sanning är det ju svårt att ”säga emot”, och i en postmodern tid betraktas detta som ett uttryck för förtryck. I stället för sanningar talar man därför om diskurser eller perspektiv, och i stället för objektivitet talar man om varje människa som ett subjekt. Individen hamnar i centrum – och vad som är sant för den ene behöver inte vara sant för den andre.
Samtidigt finns det även i en postmodern tid sådant som väger tyngre i den allmänna debatten. Ett av de effektivaste sätten att få gehör för en politisk fråga är till exempel att kunna visa på att den får positiva konsekvenser för en minoritet. Särskilt tungt tenderar argumentet att väga om minoriteten kan kategoriseras utifrån sådant som hudfärg, kön eller sexuell läggning. Om man därtill kan visa att man tillhör inte bara en, utan flera, av dessa kategorier kan man få erfara att precis varenda dörr öppnar sig. Då är det nämligen knappt någon som vågar komma med några invändningar. Att göra detta är detsamma som socialt och politiskt självmord.
Men för att komplicera saken ytterligare döljer det sig inte bara en postmodern, utan också en marxistisk, analys av sakernas tillstånd bakom dessa fenomen. Djupt inbäddat i det marxistiska tänkandet finns nämligen en vilja att solidarisera sig med dem som går att betrakta som offer. Den viktigaste frågan blir därmed inte vem som i objektiv mening har ”rätt”, utan vem som kan beskrivas som mest utsatt. Det här är en viktig förklaring till varför vänsterrörelsen fram till 1967 såg staten Israel som ett föredöme – men att man efter sexdagarskriget svängde dramatiskt i sin syn, eftersom man inte kunde stödja en nation som hade gått från att vara ”underdog” till att bli en ”vinnare”.
Sammantaget innebär också detta att sanningsfrågan har kommit att ersättas av maktfrågan. Men det uppochnervända i hela ekvationen är att det som ger oss makt i en postmodern tid är det som i grunden uppfattas som maktens motsats. Orden från en utsatt minoritet (= brist på makt) väger följaktligen tyngre (= ger mer makt) än orden från en vetenskapsman eller en religiös företrädare som objektivt sett kanske har betydligt mer på fötterna i den aktuella frågan.
Som kyrka är det förstås en utmaning att navigera i detta nya landskap. Även som kristna är vi visserligen medvetna om att såväl vetenskap som religion är möjliga att missbruka för att förtrycka andra. Så har periodvis skett även i vårt land. Vidare vet vi att Bibeln ofta uttrycker en särskild omsorg om de marginaliserade.
Men vad Bibeln aldrig gör är att spela ut detta perspektiv mot den övergripande frågan om sanning. Inom marxismen tar man ofta automatiskt parti för den materiellt svage, medan Bibeln slår fast: ”Du ska inte vara partisk för den fattige i hans rättssak.” Jesus själv väljer att i ett utsatt läge skydda en kvinna som har begått äktenskapsbrott, men i nästa andetag säger han ändå: ”Gå, och synda nu inte mer!”
På samma sätt behöver vi i dag hålla ihop perspektiven. Både maktfrågan och sanningsfrågan förtjänar att hållas vid liv – samtidigt.
