De senaste åren har det blivit allt mer uppenbart att vi har problem i vårt svenska debattklimat. Oförmågan att skilja mellan sak och person är ett tydligt exempel på detta. Oviljan att på djupet lyssna in våra meningsmotståndare ett annat. På sociala medier frodas det så kallade näthatet, och allt fler bloggare stänger av sina kommentarsfält för att de inte orkar med alla aggressioner som riktas mot dem när de ger sig ut i det offentliga rummet.
En annan sida av samma mynt är de etiketter som tenderar att delas ut i debattens hetta. Att definiera en människa som ”rasist” är detsamma som att effektivt utestänga honom eller henne från samtalet. Samma sak med ”fundamentalist”. I många sammanhang räcker det faktiskt med etiketten ”kristen” för att en person inte ska anses värd att bli lyssnad till.
En annan typ av skamgrepp i den offentliga debatten är bruket av härskartekniker. Fem sådana presenterade på 70-talet av den norska socialpsykologen Berit Ås. Hon beskrev dem med uttryck som osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning samt påförande av skuld och skam. Senare har Ås lagt till ytterligare två tekniker till listan: objektifiering samt våld eller hot om våld.
Själv vill jag också komplettera denna förteckning med en form av maktspråk som i många lägen passerar oförmärkt, eftersom det ger sken av att vara något helt annat: att framställa sig själv som ett offer. Så snart som en person kan presentera sig själv, eller den åsikt som hon förfäktar, som ett offer för olyckliga omständigheter hamnar hon nämligen i automatiskt överläge så som dagens debattklimat ser ut. Inga lobbygrupper är så framgångsrika som de som lyckas göra gällande att de företräder en förtryckt minoritet!
Därmed inte sagt att några offer inte skulle existera. Jag konstaterar bara att det finns en komplexitet när det gäller detta som vi alla behöver vara medvetna om. Generellt är det ju så att det som sätter känslorna i svang är det som ofta väger tyngst i dagens debattklimat. Betydligt tyngre än argument. Ett faktum som kan få besvärliga konsekvenser.
När argumenten inte längre räcker till finns det helt enkelt en frestelse i att dra till med något som berör våra åhörares hjärtan. Något som dessvärre tenderar att göra samtal i känsliga frågor omöjliga. Ingen vill ju vara så känslokall att man argumenterar emot någon som säger sig representera en lidande minoritet!
Därmed inte sagt att våra känslor och personliga vittnesbörd skulle vara bannlysta från det offentliga samtalet. Men som det också heter: när argumenten tryter återstår bara att höja volymen. Att tala till känslorna. Och inte minst viktigt: att tala till rädslan.
Inte heller inom kyrkan är vi förstås friskrivna från den här typen av tvivelaktiga kommunikationssätt. Men lika självklart är att våra ideal borde vara något annat. Som aposteln Paulus uttrycker det hela: ”Vi har tagit avstånd från allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord, utan lägger öppet fram sanningen och överlämnar oss inför Gud åt varje människas samvete” (2 Korinthierbrevet 4:2).
