Det finns många sätt som vi människor kan bedra oss själva på. Ett av de vanligaste tycks vara att sätta likhetstecken mellan goda värderingar och goda gärningar.
Frestelsen till detta kan ta sig många olika uttryck. För oss som är aktiva på Facebook är det vanligt att vi blir inbjudna till olika slags upprop och kampanjer. Stöd detta! Gilla detta! Sprid detta! Med ett enkelt klick kan vi tillkännage att vi står bakom en god sak, för att därefter skynda vidare i flödet med en varm känsla på insidan: vi har gjort något gott. Och i någon mening är förstås detta korrekt. Men kan man verkligen säga att vi har ”gjort något gott”, när det enda vi har utfört är en till intet förpliktigandet handling? Risken finns att vi luras till att tro att vi har gjort mer än vi faktiskt har gjort.
Ett motsvarande exempel skulle kunna vara förra vinterns flyktingdebatt. Långt ifrån alla som uttryckte besvikelse över regeringens immigrationspolitik skulle ju själva vara beredda att – till exempel – öppna sina hem för en nyanländ flyktingfamilj. Ändå kunde man med vrede och indignation tala om de politiker som drog i bromsen som ”svikare” och ”onda”.
Eller ta vår tids ständigt upprepade mantra om ”alla människors lika värde”. I grunden är ju detta ett uttryck som man svårligen kan ha några invändningar mot. Men påfallande ofta kan det också bli ett alibi som säger oss att ”eftersom jag tror på alla människors lika värde måste jag vara en god människa”. Detta samtidigt som man uttrycker en minst sagt intolerant hållning gentemot de grupper i samhället som inte ställer upp på den senaste inne-ideologin. ”Om du inte tycker och tänker så här, står du inte upp för alla människors lika värde – och då är du ond.”
En av flera följder av detta är att människor som aldrig lyfter ett finger för att bidra till en förändring av den här världens orättvisor, men som bekänner sig till budskapet om alla människors lika värde, kan åtnjuta statusen av att vara goda. Medan personer som ägnar stora delar av sitt liv åt att faktiskt göra en sådan skillnad diskvalificeras på grund av ”fel” åsikt i någon symboliskt laddad fråga.
Och ja, det finns motsvarighet till detta också i våra kristna sammanhang. Jag tänker på det inte helt ovanliga fenomenet att vi sätter likhetstecken mellan en god teologi och en god kristen tro. Att vi blir så fokuserade på olika lärofrågor att vi glömmer bort att det som Herren i första hand vill forma oss till är ”en tro som är verksam i kärlek” (Gal 5:6). Eller med Jakobs berömda formulering: ”Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar” (Jak 2:17).
Ingen som känner mig kan tvivla på att jag är mån om en god teologi. Men i slutändan är jag ändå mer intresserad av om en människa är präglad av Jesu sinnelag, än om varenda bit i hennes teologi har hamnat på rätt plats. I varje kristen församling behöver vi därför också ställa oss frågan: Är det här en gemenskap där man som besökare kan få en smak av Guds rike, som är ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” (Rom 14:17)? Om svaret på den frågan är ja, har vi kommit en lång och viktig bit på vägen.
