Ibland blir trenderna i tiden så tydliga att de närmar sig karikatyrens gräns. De senaste dygnen har jag blivit ifrågasatt av delar av det svenska transcommunityt för min ledare i måndagens Världen idag. Den grundläggande hållning som dessa individer ger uttryck för är att jag som ”heterosexuell cis-man” inte har något som helst med denna fråga att skaffa. (Cis står alltså för en person som identifierar sig med det vid födseln tilldelade könet.) På min Facebook-sida, som vid det här laget har flera hundra inlägg i frågan, har saker som dessa basunerats ut:
”Du är inte transperson och du har därmed inget att säga om saken. Lämna transfrågorna till oss transsexuella.”
”Det är psykisk misshandel att inte låta människor definiera sig själva. Och att skriva en artikel med rubriken Transfrågan – allt annat än enkel. För vem frågar jag mig då? För cis-personer eller för transpersoner? Att det överhuvudtaget ska ses som en ”fråga” är det problematiska. Det är inte en fråga, det är ett faktum att vissa är transpersoner och det borde vara en mänsklig rättighet att få den vård, stöd och medicinska och psykiatriska hjälp en behöver. Och ett samhälle som stöttar alla grupper i samhället. Och ett samhälle som låter individer identifiera sig själva och inte låter staten göra det. Det är övergrepp. Och din artikel i sig är ett led i det övergreppet.”
”Det är transfobiskt att ens anta att folk som säger att de är trans inte är det. Det är transfobiskt att hävda att det skulle vara fel att hjälpa dem om de inte nådde upp till krav ställda av cis personer. Det är transfobiskt att hävda att det skulle heta transsexuell. Det är transfobiskt att anta att det här är något som ens är diskuterbart.”
”Att män inte föder barn är en språklig företeelse. Det är i språkbruket män är män och kvinnor kvinnor (om vi nu ska ha det så), det sitter inte i kroppen. Det är en kroppslig funktion att kunna föda barn – det har ingenting med könstillhörighet att göra, trots allt vi på alla sätt blivit lärda så.”
”Återigen hänvisar du till forskning och experter och undersökningar som att de är den absoluta sanningen, det är väldigt felaktigt. Förlitar du dig även på den forskning som bedrivs på människor, utan människors samtycke där de blir torterade för att kunna få fram ”den absoluta sanningen”. Det finns otroligt mycket oetiskt och rent vidrigt och barbariskt som har bedrivits i forskningens namn.”
Att den här typen av åsikter och attityder omöjliggör alla former av sansade samtal är uppenbart. Men mer skrämmande är den totalitarism som de är uttryck för. Det är ”my way or the highway” som gäller. Och detta i en fråga som drivs hårt av hbtq-rörelsen – inte minst som ett ideologiskt frihetsprojekt – och som just nu är föremål för flera juridiska utredningar.
Jag har stor förståelse för att transpersoner tillhör en utsatt grupp, och att de på många sätt förtjänar omgivningens stöd. Självklart inser jag också att man som transperson har en form av inifrånerfarenhet som andra människor saknar. Men att från detta gå till att okritiskt svälja allt som dessa individer säger – särskilt som de öppet stoltserar med att forskning och statistik är något ovidkommande i sammanhanget – är naturligtvis orimligt. Särskilt som den vård de kräver av samhället är både komplicerad och kostsam. (Ett konstaterande som för övrigt också stämplas som transfobiskt på Facebook.)
Till saken hör ju att den artikel som jag skrev i Världen idag är ganska hovsam. Jag propagerar till exempel inte för att könskorrigerande ingrepp skulle förbjudas. Men bara att lyfta frågan ses alltså av ovanstående som ett uttryck för transfobi. Kort sammanfattat: det har varit en lärorik dag på nätet!
