Det är närmast outhärdligt att se reportagen från krigets Syrien. Om det någonsin har varit motiverat att tala om ett helvete på jorden måste det ju rimligen vara här. Och det är inte bara krigshandlingarna mot civilbefolkningen som förfärar. Det är också regimens egna tortyrceller, som vid det här laget har många tusen dödsfall på sitt samvete. Vad gör man med ett land där den egna regimen begår sådana övergrepp mot sin egen befolkning?
Att flyktingströmmen från Syrien har varit massiv är därmed inget att förvånas över. Om det var du eller jag som hade drabbats av vanvettet hade vi gjort vad som helst för att ta oss därifrån. Och som vanligt är det grannländerna som bär den tyngsta bördan. Bara i Turkiet närmar sig siffran 3 miljoner invandrade syrier.
Många – men långt ifrån alla – av dessa befinner sig i flyktingläger inne i Turkiet. Och nu hotar alltså Turkiet med att ”öppna portarna” för dessa olycksaliga till Europa. Ett hot som, om det verkställs, skulle skapa oerhörda påfrestningar i den europeiska gemenskapen.
För det är ju inte direkt så att frågan är ny. Under flera års tid har EU:s företrädare ägnat enorma resurser åt att blidka den turkiska regimen. Man har bokstavligt talat sålt sin själ – sitt patos för de mänskliga rättigheterna – för att slippa ta konsekvenserna av ett uppretat Turkiet. Ett Turkiet med mycket liten respekt just för mänskliga rättigheter – även när det gäller den egna befolkningen.
Men det finns ju också ett annat problem här. Och det är problemet med EU:s självbild. För om sanningen ska fram finns det ju inte bara ett eller två scenarier att laborera med – utan flera. Det ena är det vi för tillfället ägnar oss åt: ”Betala för att slippa bry oss.” Och då menar jag betala både i fråga om de pengar som vi stöttar Turkiet med och det samvete vi offrar för att titta åt ett annat håll när regimen begår sina rättsövergrepp (tänk: 100 000 personer i fängelse efter sommarens statskupp).
Det andra scenariot är att ta emot dessa flyktingar på vanlig väg. Men eftersom den fördelning av flyktingar som man kom överens om inte har kunnat implementeras, har detta projekt i princip havererat. Alltför många länder har helt enkelt valt att obstruera.
I ljuset av detta måste vi rimligen överväga en tredje väg, och det är att upprätta flyktingläger också inom Europas gränser. Hittills har detta scenario fallit på den europeiska självbilden. ”Inte kan vi ha flyktingläger mitt inne i Europa? Det vore ovärdigt våra högt stående civilisationer!”
Men ärligt talat: Vad är mest ovärdigt – att bygga flyktingläger med en enkel men ändå människovärdig standard i Europa, eller att låta flyktingarna stanna i Syrien? Eller för den delen i Turkiet – från vilka de snart kanske ändå börjar motas ut?
Eller med en alternativ formulering: Kan man tänka sig att sluta svassa för president Erdogan, och rakryggat betala priset för denna principfasthet genom att ta ansvar för flyktingströmmarna i Turkiets ställe?
Det är klart att idealet vore något annat. Det bästa vore ju om förutsättningar fanns för dessa människor att stanna i sitt hemland. Det näst bästa vore om de kunde integreras i de europeiska samhällena. Men i ett läge där en halv miljoner syrier har bragts om livet är det kanske inte möjligt att laborera enbart med första- och andrahandsalternativ.
Frågan är om vi i Europa kan tänka oss att offra vår egen självbild, så att vi i stället för att berömma oss av vår höga moraliska standard faktiskt kavlade upp ärmarna och gjorde något?
