I min förra krönika talade jag om Gud som domaren. Jag skrev om Guds dom som något gott, och om den sista söndagen i kyrkoåret – domssöndagen – som väl värd att fira.
När den här texten publiceras står vi i stället på tröskeln till julen. Det är en högtid med ett helt annat fokus än att Gud ska komma hit till jorden för att döma levande och döda. I centrum av julens evangelium finner vi ett värnlöst barn i Betlehems stall. Gud klär av sig all sin härlighet och glans, för att låta sig födas in i en mörk och osäker värld.
Samtidigt kan vi behöva påminna oss om att dessa båda bilder hänger ihop. Om det inte hade varit för Guds storhet och makt, hade ju inte inkarnationen varit så mycket att förundras över. Och om det inte hade varit för Guds rätt att vara hela världens domare, hade inte Nya testamentets budskap om nåden genom Jesus Kristus haft en sådan befriande laddning.
Paradoxen mellan domssöndagens texter och julens evangelium är alltså inte främst ett problem – den är en nödvändighet. Det ena kan inte tänkas utan det andra.
Eller med Paulus ord: ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss” (Fil 2:6–7). Det stora med barnet i krubban är inte att det är litet, utan att det är litet trots att det hade kunnat vara stort. Det är konungarnas Kung och herrarnas Herre som vilar i krubbans halm.
Lovsångsledaren Matt Redman formulerar denna paradox så här i boken På helig mark: ”Den Gud vi tillber är höljd i ett mysteriets skimmer. Han uppenbarar och Han döljer. Han inbjuder och Han gömmer sig. Den Gud som vilar men aldrig sover, som dundrar och som viskar, som förskräcker och bjuder till vänskap, vars vrede endast varar ett ögonblick, men vars nåd räcker hela livet. Förtärande, ändå mild. Allvetande, ändå förmögen att glömma de synder Han förlåter. Den Gud som sårar och förbinder, som sargar och helar. Den Kung vars fotapall är jorden, men som ödmjukt tvättade jorden från sina lärjungars fötter. Som regerar i rättfärdighet, men som också bar vår skam. Som vandrade i Edens lustgård när dagen svalkade, men också svettades blod i Getsemane under pinans natt.”
När vi firar jul, är det denne Gud som vi får fira. Ja, faktum är att varje söndag är en hyllning just till paradoxernas Gud. Samma budskap möter oss därför också inom själva julevangeliet.
I Lukas version av dramat ligger fokus på det enkla och torftiga. Det är här som vi läser berättelsen om det fullbokade härbärget och om det nyfödda barnet som blir lagt i en krubba. De första utanför familjen som får träffa Jesus är därtill en grupp herdar – alltså individer som fanns i botten av den sociala rangskalan.
I Matteus version är det i stället den konungslige Jesus vi får stifta bekantskap med. Han berättar om hur visa män från Östern kommer till Jerusalem för att fråga efter kungen vars stjärna de har följt, och när de finner honom i Davids stad Betlehem ger de honom guld, rökelse och myrra.
Barnet i krubban är alltså kung. Faktum är att han är universums Herre. Och än i dag får vi ge denna Herre – paradoxernas Gud – vår hyllning.
