Just nu råder det Skam-feber i Norden. För dig som inte vet vad Skam är, är det därför hög tid att du blir insatt i frågan. Skam är nämligen ett fenomen som både speglar och skapar 2017 års ungdomskultur. Förrförra veckan var man den mest sedda serien någonsin på SVT Play, med ofattbara 20 miljoner visningar. Skam är alltså en TV-serie, producerad av norska NRK, som sedan en tillbaka har fått ungdomsvärlden att bubbla av entusiasm. Något som tyvärr inte bara är ett glädjeämne.
Men först lite fakta i målet. Skam är alltså en TV-serie från Norge. Den skildrar ungdomar på Hartvig Nissens skola i Oslo, och publicerades ursprungligen som korta klipp i sociala medier, som därefter ställdes samman och visades som hela program på fredagarna. I Norge har Skams hemsida 1,2 miljoner unika tittare i veckan, och det första programmet är det mest sedda någonsin på NRK:s play-tjänst.
Ungdomarna i Skam är typiska skandinaviska tonåringar. Fokus ligger på vänskap, kärlek, sex, svek, alkohol och fest, och inte minst sex är ett ständigt återkommande tema. Språket och samtalsämnena är tidvis grova, samtidigt som skådespelarna agerar på ett okonstlat och närmast intuitivt sätt. De vinner sina tittares hjärtan såväl genom sin äkthet som genom sin värme.
Den grupp som däremot är mer eller mindre frånvarande är föräldrarna. I flera av programmen möter vi dem enbart via mobiltelefonen. Även lärarna reduceras till statister, ofta utan att ansiktet visas i bild. De är auktoritetspersoner utan personlighet, avskärmade från ungdomarnas ”verkliga” liv – det liv som levs i korridorerna, på tonårsrummen och under festerna.
Det är ingen tvekan om att Skam har lyckats fånga mycket av dagens ungdomskultur på ett sätt som tonåringarna själva känner igen sig i. Detta gör förstås serien sevärd – men det gör den också farlig. Kombinationen av vardaglighet, äkthet och promiskuitet får nämligen också en normerande effekt. Just för att det som skildras inte är några extrema människor – utan vanliga, och mestadels sympatiska, norska ungdomar – sätter Skam en standard som smittar av sig på alla som identifierar sig med skådespelarna.
Allra tydligast blir detta i den tredje säsongen, som nyligen har visats i Sverige. Här får vi följa den 17-årige Isak, som under seriens gång kommer ut som homosexuell. Manusförfattarna väver skickligt samman olika aspekter av hur homosexualitet kan komma att uttryckas och bemötas i vår västerländska kultur, och programmen måste beskrivas som en massiv PR-kampanj för homosexuell kärlek. Och budskapet går hem: Programmet där Isak berättar för sin bästa vän att han har blivit kär i en annan kille närmar sig 45 000 gilla-markeringar på Instagram.
Därmed kan också Skam sägas illustrera berättelsens kraft. Som tittare sugs vi in i storyn – och vi sympatiserar med dess huvudpersoner. Både skådespelarna och produktionsteamet ska naturligtvis ha en eloge för detta. Men jag ställer mig också frågan: Hur kan vi verka för att dagens ungdomar ska sugas in också i den kristna berättelsen? Trots allt är det ju där – och bara där – som vi erbjuds hållbara alternativ till det slags livsstil som Skam-ungdomarna hänger sig åt.
