Vår tid bjuder på flera beklagansvärda förhållningssätt till religion. Det mest uppenbara är den form av religionsfobi som stämplar all aktiv trosutövning som något negativt. Socialdemokraternas kongressbeslut om att förbjuda ”religiös påverkan” i skolans värld skulle kunna ses som ett exempel på detta.

Ett minst lika vanligt förhållningssätt i Sverige är dock bristen på kunskap. Den tidigare S-ministern Thage G Petersson motiverade till exempel att han på ålderns höst tog en examen i teologi med orden: ”Med kunskap om religion så förstår man världen bättre.” I samma andetag sa han om sina år som minister: ”Vi skämde ut oss en hel del i länder med starkt religiös kultur. Vi kunde inte tillräckligt om världsreligionerna.”

Ett tredje förhållningssätt, som ofta kan ses som en konsekvens av de båda förra, är att vi drar all religion över en kam. Ett exempel på detta kan vara hållningen att ”kärnan i alla religioner handlar om kärlek och om att göra gott mot sina medmänniskor”. Faktum är nämligen att ytterst få religioner skulle beskriva sitt mest grundläggande budskap på detta sätt.

En mer negativ ”likhet” som ofta upprepas i vår tid är att all religion skulle leda till våld. Vanligast är denna analys bland de så kallade nyateisterna, men den har i dag fått fäste i breda befolkningslager. En uppenbar orsak till detta är de islamistiska terrorgrupper som flimrar förbi i våra nyhetssändningar. Men även den kristna tron brukar få sin släng av sleven. För hur är det egentligen med korstågen, inkvisitionen och det 30-åriga kriget – visar inte dessa att kristendom och våld vandrar hand i hand?

Det finns självklart inga skäl att förneka att det har gjorts och görs mycket dumt även i den kristna trons namn. Men vi måste ändå kunna skilja mellan olika religioners väsen. Ett av de viktigaste sätten att göra detta är att se till respektive religions heliga skrift, såväl som till dess minst korrumperade epok. Och här uppstår en mycket anmärkningsvärd skillnad, om vi till exempel väljer att jämföra kristendomen med islam.

De första 300 åren var det en klar majoritet av alla kristna som betraktade sig som pacifister, och vad vi vet utkämpade kyrkan inte ett enda militärt slag under denna period. I islams fall, däremot, var de första 300 åren en kavalkad av blodiga erövringskrig. Den kristna trons centralgestalt, Jesus, går i Bibeln under beteckningen ”fridsfursten”, medan Muhammed bara under sina sista nio år hann utkämpa 86 olika strider.

Nu kan man ju invända att även den kristna tron har en förhistoria, och att Gamla testamentet innehåller betydligt mer av våld än Nya testamentet. Även här finns dock betydande skillnader jämfört med islam. Det gudomligt sanktionerade våldet i Bibeln handlar i första hand om israeliternas erövringskrig mot Kanaans land, och Guds klartecken till dessa hade sin huvudsakliga grund i kanaaneernas djupa moraliska dekadens. Inte minst gällde detta deras religion, som vid den här tiden innefattade allt ifrån spiritism till barnoffer. De erövringskrig som Bibeln kan berätta om utkämpades vidare under en begränsad tidsperiod och var aldrig tänkta att upphöjas till någon evig religiös praxis.

Koranen, å sin sida, beskriver den militära formen av jihad som något gott i sig. Den riktar sig mot alla de personer som inte har den rätta tron, och den saknar begränsningar i fråga om tid och plats. ”Döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem” (Sura 9:5).

Sant är att majoriteten av dagens muslimer inte har någon önskan att praktisera dessa påbud från sin heliga skrift. Men den som vill komma åt respektive religions problem med våld behöver ändå göra bruk av två diametralt olika strategier: I kristendomens fall handlar det om reformation – alltså om att gå tillbaka till de ursprungliga källorna. I islams fall står i stället hoppet till sekularisering. Bara genom att fjärma sig från de historiska rötterna kan nämligen islam fungera som den ”fredens religion” som man i dag ofta säger sig vilja vara.

Läs på varldenidag.se