Ibland sägs det som en självklarhet att Bibeln är en gammal bok, som därför återspeglar gamla tiders realiteter. Och särskilt när vi kommer till Gamla testamentet är det förstås sant att de förhållanden som skildras utgår från ett annorlunda samhälle än vårt eget. Något som ibland kan leda till en frestelse att avfärda det som står.
Men gång på gång kan vi samtidigt se hur denna attityd kommer på skam. För även om de kulturella förutsättningarna skiftar, är människan sig påfallande lik. En text ur Andra Moseboken kan här få illustrera detta, närmare bestämt de lagar som förmedlas till israeliterna på temat rättfärdighet och barmhärtighet.
De första verserna lyder: ”Du ska inte sprida ett falskt rykte. Du ska inte stödja den ogudaktige genom att bli ett falskt vittne. Du ska inte följa mängden och rätta dig efter den i det onda, så att du vränger rätten när du vittnar i något mål. Du ska inte vara partisk för den fattige i hans rättssak” (2 Mos 23:1–3).
De här buden anknyter till flera grundläggande reflexer i den syndiga mänskligheten, och de är lätta att relatera till även i vårt eget samhällsklimat. Att ryktesspridning och orättfärdigt partitagande präglar den offentliga debatten är svårt att förneka. Liksom att frestelsen är stor att ”följa mängden” och haka på de senaste opinionsvindarna. Detta är lika sant i 2000-talets sociala medier-samhälle som i ett 3000 år gammalt nomadsamhälle i Mellanöstern.
Men kanske är det ändå det sista av de återgivna buden – att inte vara partisk för den fattige – som är det mest utmanande av dem alla: I vår tid och kultur har det blivit vanligt att personer och grupper som befinner sig (eller uppfattas befinna sig) i marginalen betraktas som ”fridlysta” och därför inte får kritiseras av någon utanför sin grupp. Man blir helt enkelt partisk i relation till den ”fattige” (eller kvinnan eller den mörkhyade eller hbtq-personen …) – inte för att denne skulle ha rätt i sak, utan för att minoriteter automatiskt tenderar att få omgivningens sympatier.
Även moselagen bekräftar minoriteternas utsatta position. ”Du ska inte i någon rättssak förvanska rätten för den fattige som du har hos dig”, står det några verser senare (2 Mos 23:6). Men det viktiga här är alltså att undvika de dubbla standarderna. I fråga om rätt och fel, dom och straff, måste opartiskhet och rättfärdighet få råda – och både positiv och negativ särbehandling behöver därför undvikas.
Men de rika och mäktiga då? Ska de komma undan, så som de ofta har gjort under historiens gång? Nej, bibelordet är lika tydligt här. Texten fortsätter: ”Håll dig långt ifrån orätt sak. Du ska inte döda den som är oskyldig och har rätt, för jag frikänner inte någon som är skyldig. Du ska inte ta mutor, för mutor förblindar de klarsynta och förvränger de rättfärdigas ord” (2 Mos 23:7–8).
Annorlunda uttryckt: Ingen människa ska kunna köpa sig fri från ansvar. Tvärtom betraktas alla individer som ansvariga subjekt – oavsett var de befinner sig på den socioekonomiska, eller för den delen identitetspolitiska, skalan. Detta samtidigt som Skriften är väl införstådd med att människor i marginalen kan hamna i kläm och inte få sina rättigheter tillvaratagna. Direkt efter föregående verser står det därför: ”En främling ska du inte förtrycka. Ni vet själva hur främlingen känner det, eftersom ni har varit främlingar i Egyptens land” (2 Mos 23:9).
Både rättfärdighet och barmhärtighet, alltså. Både sanningspatos och medkänsla. Och faktum är att Gamla testamentet i den här frågan går precis lika långt som Jesus i sin berömda bergspredikan. Inklämt mellan de båda tidigare styckena kan vi nämligen läsa: ”Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna, som har kommit vilse, ska du föra djuret tillbaka till honom. Och om du ser din oväns åsna ligga nertyngd under sin börda, ska du inte lämna mannen utan hjälp. Du måste på allt sätt hjälpa honom” (2 Mos 23:4–5).
Låt oss alltså inte vara för snabba med att avfärda Gamla testamentets etik. Ibland är den betydligt mer högtstående än den som råder i vårt eget högteknologiska samhälle!
Läs på varldenidag.se
