Bibelns vision för enhet och gemenskap mellan kristna syskon är stark. Gång på gång i Nya testamentet kan vi läsa uppmaningar att ”vara eniga”, ”visa enhet” och liknande. Jesus säger i sin översteprästerliga förbön att ”jag ber att de alla ska vara ett”, och vi är många som genom åren har citerat Psaltarens ord: ”Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor enigt tillsammans” (Ps 133:1).
Men enhet är ett ömtåligt fenomen. Det låter sig inte självklart kommenderas fram och kan inte tas för givet ens när man befinner sig i samma byggnad eller firar gudstjänst tillsammans.
Ännu mer delikat blir ekvationen när det handlar om mötet mellan olika traditioner. När gudstjänstformer, teologi och historia skiljer sig åt, behöver vi öva oss i kärlek och tolerans, men även odla en nyfikenhet på varandras bidrag till helheten. Allra bäst tenderar det att bli när vår gemenskap föds ur en gemensam kärlek till Guds verk, där vi står enade för att – med våra olika traditioner – proklamera Kristus och hans evangelium till en fallen värld.
Tyvärr är det inte alltid möjligt att börja i den änden. Den organiserade ekumeniken handlar i många fall om ett representationstänkande, där alla som ansluter sig till den kristna trosbekännelsen automatiskt är inkluderade. Av naturliga skäl är det också en gemenskap där det blir viktigt att ibland tona ned ”sanningsfrågorna”, trots att det faktiskt är sanningsdimensionen som särskilt lyfts fram i Jesu bön om sina efterföljares enhet (se Joh 17:17–21).
Det största skavet gällande sanningen uppstår mellan olika kyrkofamiljer, men också mellan teologiskt konservativa och liberala, eftersom det som skiljer dessa grupper åt inte bara är tolkningen av enskilda bibeltexter – utan olika sätt att nalkas Skriften och verkligheten som sådan. Samtidigt behöver vi kunna umgås även med syskon vars teologi vi inte delar. Och det är inte minst detta som ekumeniken är till för. Den djupare formen av enhet, däremot, är svår att nå fram till i denna typ av forum. Om vi trots allt försöker, och därmed likställer ekumenik med enighet eller andlig enhet, är det flera problem som kan uppstå:
1) Om vi söker djupgående enhet med företrädare för kyrkor med en helt annan teologi än vi själva, är risken stor att vi begränsas i vårt profetiska uppdrag. Särskilt i en konsensuskultur som den svenska undviker vi att uttala oss i frågor som kan ”drabba” någon av de andra, vilket i praktiken innebär att de liberala kyrkorna sätter agendan för vad som går att säga i det offentliga rummet.
2) Den organiserade ekumeniken måste av nödvändighet bygga på ett ”minsta gemensamma nämnare”-tänkande, eftersom man möts utifrån de frågor som man har gemensamt – inte de som åtskiljer. Detta, i sin tur, gör att det blir svårt att komma med uttalanden i teologiska frågor. En organisation som SKR uttalar sig sällan eller aldrig om ämnen som evangeliernas trovärdighet, korset, försoningen och uppståndelsen. Däremot tar man i många fall ställning i sådant som migration, fred och klimat – som förvisso har en teologisk dimension, men som också kräver politiska lösningar för att konkretiseras.
3) En överhängande risk kopplat till detta är att man lägger locket på i frågor som skulle förtjäna en fördjupad ideologisk diskussion. Ett konkret exempel kan vara 2010-talets låsningar i migrationsfrågorna, där SKR ibland fick det att låta som att ”fri invandring” var den enda legitima kristna hållningen.
Det allvarligaste problemet torde dock vara de frågor som ekumeniken inte skapar utrymme för. Här behöver vi därför finna andra forum och arenor, där kristna i enhet kan sända signaler kopplat till evangeliets kärna. En gott sådant exempel skulle kunna vara de senaste årens Det finns hopp-kampanjer – med bred, men inte total, ekumenisk uppslutning.
Allt har som bekant sin tid och plats. Just därför är det förlösande att inse att enhet och ekumenik visserligen kansammanfalla, men att de ändå är två olika fenomen. Sann enhet är i grunden ett verk av den helige Ande och svaret på Jesu bön kan inte vara att kompromissa med våra egna övertygelser.
Läs på varldenidag.se
Jesus ber inte, som jag förstår det, om enhet mellan samfund. Han ber att de som Fadern har gett honom ska vara ett såsom Fadern och Sonen är ett. Det verkar inte endast vara en åsikts-gemenskap utan något mycket djupare. Gemenskapen tycks uttrycka sig på ett sätt som gör att världen ska förstå att Gud sänt Jesus. Jag har svårt att se att detta har manifesterats genom SKR. Jag har i vart fall inte märkt det i den del av världen jag rör mig i.
Joh 17:22f
Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig, jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig.
Han ber inte bara om att de ska vara ”fullkomligt förenade till ett”, utan också att ”de ska vara i oss”. Fadern i Jesus och Jesus i Fadern, och Guds barn i Fadern och Sonen. Det låter i mina öron som något helt annat än att bara dela åsikter och värderingar.
2 Joh 1:2
”Vi älskar dem på grund av sanningen, som förblir i oss och ska vara med oss i evighet.”
Johannes säger att det är sanningen som förblir i oss, och att vi älskar varandra på grund av sanningen. Sanningen är för honom grunden för kärleken som jag förstår det. Att ”vara ett” kan därför sägas vara liktydigt med att sanningen lever i oss.
Enhet och sanning hör ihop. Man kan inte skilja Jesus från hans ord. Han är själv noga med att poängtera att han inte talat av sig själv, utan det han sagt har han fått från Gud. I Mark 8:38 så ser vi att Jesus understryker sin enhet med de ord han talat.
”Den som skäms för mig och mina ord i det här trolösa och syndiga släktet, honom ska också Människosonen skämmas för när han kommer i sin Fars härlighet med de heliga änglarna.”
Goda poänger!