Det är mycket som skakar i vår omvärld just nu. Maktförhållanden som tidigare kunde tas för givna är under omförhandling, och det är långt ifrån självklart att det är vår del av världen som drar det längsta strået. Många av tecknen pekar snarare på motsatsen.

Om vi börjar med USA är det tydligt att den amerikanska befolkningen är less på att agera världspolis. Donald Trump gick till val – och vann – på devisen America First, och Joe Biden tycks på denna punkt vara överens med sin företrädare. Om det blir republikansk seger i nästa presidentval finns det dessutom en risk att stödet för Ukraina smulas sönder.

Minst lika allvarligt är dock att USA håller på att tappa greppet om sin egen kulturella utveckling. ”Kulturkrig” må vara en sliten term, men den polarisering som fördjupas i den så kallade wokerörelsens spår – som betonar rasfrågor, feminism och hbtq – är ändå förskräckande. Värt att påpeka är att det inte primärt är de konservativa som har flyttat på sig, utan de progressiva som blivit allt mer extrema. Det är inte för inte som vissa har börjat varna för ett nytt amerikanskt inbördeskrig.

Klart är att identitetspolitiken i allmänhet och sexualpolitiken i synnerhet har skapat en klyfta mellan väst- och majoritetsvärlden. Som bekant är det just detta narrativ som har tagit skruv i Putins Ryssland, och det är detta som är motorn i de närmanden som pågår mellan Ryssland och de afrikanska länderna. I stora delar av Afrika betraktas västvärlden som kolonisatörer, och de progressiva värderingar som sprids av institutioner som EU och FN uppfattas som en form av nykolonialism. Inte utan orsak, ska tilläggas.

Men även ekonomiskt är det ett skifte på gång. För följden av de försämrade skolresultaten i vårt land är ju inte bara att det innebär en utarmning av vår egen civilisation; det är också att det minskar vår konkurrenskraft. I Asien finns det i dag mängder av välutbildade unga vuxna som står sig betydligt bättre på en global marknad än många av sina jämnåriga i Europa. Både i fråga om utbildningsnivå och i fråga om arbetsdisciplin.

För ärligt talat: Många av dagens européer är bortskämda. Vi är vana vid att ta vårt globala försprång för givet och vi är ovilliga att vidta nödvändiga åtgärder för att behålla vårt eget välstånd. Se bara på demonstrationerna i Frankrike. Kravallerna på Paris gator kan i praktiken ses som en dödsdans för den västerländska kulturen. För hur ska vi kunna behålla vår ekonomiska standard om vi inte är beredda att betala ”försäkringspremien” i form av arbetade timmar? Ska vi ta lån?

Allt sammantaget leder detta till att även demokratin hamnar i vanrykte. Signalen till världens alla diktatorer är helt enkelt att det demokratiska systemet är odugligt när det kommer till strukturella reformer som är nödvändiga för att anpassa samhället till – exempelvis – en högre levnadsålder. För att nu inte tala om det vansinne som har släppts lös i wokerörelsens spår och som nu också leder till att allt fler amerikaner flyttar bort från USA:s västkust; inte minst gäller detta olika etniska minoriteter.

Dagens västvärld tycks, kort sagt, vara en kultur på dekis. Sammanhållningen mot Putins invasionskrig i Ukraina må vara en ljuspunkt att glädja sig åt. Och fortfarande finns det mycket att vara stolt över både i USA och i Europa. Men det är farligt att ta sin privilegierade sits för given. Särskilt om man driver en politik som raserar det som våra fäder och mödrar byggde upp.

Läs på varldenidag.se