Med bara några dagars mellanrum kom förra veckan två besked med koppling till situationen för Sveriges barnmorskor. Det första var att Europadomstolen avslår den resningsansökan som lämnats in i det så kallade barnmorskefallet, där en svensk jurist med långvarig koppling såväl till svenska staten som till de båda barnmorskornas motpart agerade domare. Det andra var att förlossningsavdelningarna i Region Stockholm slår larm om akut brist på barnmorskor – både på Danderyds sjukhus och Södersjukhuset är det sedan årsskiftet ett 40-tal anställda som har slutat, och flera av förlossningscheferna har avsagt sig sina uppdrag.
Turerna i barnmorskefallet är vid det här laget kända. Ellinor Grimmark, som är den målsägande som figurerat mest i medierna, fick sin anställning på Värnamo kvinnoklinik avbruten efter att offentligt ha berättat om sin tjänst och klargjort att hon inte medverkade vid aborter. När Region Jönköping, med hänvisning till detta, valde att dra tillbaka anställningen anmälde hon sin arbetsgivare för diskriminering och för att inte värna personalens rätt till samvetsfrihet.
Till saken hör att Grimmark hade beviljats jobb just på förlossningsavdelningen. Och de enda aborter som genomförs på denna arbetsplats är de som sker efter vecka 18. I snitt handlar detta om ca 1 procent av det totala antalet aborter, och på Värnamos förlossningsavdelning rör det sig därmed om 1–2 sena aborter per år.
Ja, du läste rätt. Ellinor Grimmark blev av med sin anställning på förlossningsavdelningen för att det någon gång per år kunde bli aktuellt med en abort vid vilken hon själv inte ville medverka. Ett ingrepp som normalt är planerat och schemalagt långt innan de ska utföras.
Tillbaka till Region Stockholm. Förutom det hundratal barnmorskor som har sagt upp sig i år är det enligt uppgift till Svenska Dagbladet flera dussin i den kvarvarande personalen som går i liknande tankar. En av dessa beskriver läget så här:
– Belastningen är för hård. Många erfarna orkar inta ta det här längre och när de slutar ersätts de med nya och oerfarna. Då blir jobbet ännu tyngre och ingen av oss hinner längre ha några lunchraster. Det går ut över patientsäkerheten, man känner en ständig etisk press och det har inträffat flera tillbud.
Nog hade det suttit bra med några livsbejakande kristna barnmorskor som kunde rycka in och bidra med sin kompetens i denna situation? Traditionellt har ju detta varit ett vanligt yrke bland troende. Men som Skriften uttrycker det: Som man sår får man också skörda. Måtte det dras lärdomar av detta bland Sveriges makthavare!
Läs på varldenidag.se
