De flesta profetior som uttalas bland Guds folk har sin tillämpning där och då. I vardagligt tal har visserligen ”profet” kommit att stå för en person som skådar in i framtiden. Men främst står ändå det profetiska för förmågan att se in i nuet: att sätta ord på vad som sker ”bakom” det som syns och hörs.
I alla tider har det dock hänt att människor fått gudomliga uppenbarelser även om det som ligger framåt i tiden. Detta gäller Gamla och Nya testamentets profeter och apostlar, men det gäller även Guds heliga i senare skeden av kyrkans historia.
Frälsningsarméns grundare William Booth fick exempelvis skåda in i framtiden vid flera tillfällen, och ett citat som tillskrivs honom är detta: ”I den yttersta tiden skall det bli: Religion utan den helige Ande. Kristendom utan pånyttfödelse. Förlåtelse utan syndabekännelse. Politik utan Gud. Himmel utan helvete.” Det är lätt att ge den gamle generalen rätt i detta. Just så här ser det ju ut i stora delar av västvärlden!
Ett annat sammanhang som pulserade i Andens kraft, och där det uttalades ord om kommande dagars kristenhet, var pingstväckelsens vagga på Azusa Street i Los Angeles. Samma år som väckelsen bröt ut, 1906, uttalades följande profetia i gemenskapen:
”I de sista dagarna kommer tre ting att ske med den stora pingströrelsen: Det kommer att bli en överbetoning på kraft, snarare än på rättfärdighet. Det kommer att bli en överbetoning på lovsång till en Gud man inte längre ber till. Det kommer att bli en överbetoning på Andens gåvor, snarare än på Kristi herravälde.
Så här 113 år efter att orden uttalades är de väl värda att reflektera över. Och utan att peka finger mot något enskilt sammanhang – Azusa Street var ju födelsen av pingstväckelsen i bred bemärkelse, och därmed av hela den karismatiska rörelsen – kan man göra en och annan iakttagelse.
För det första: Väldigt många kristna älskar Guds kraft. Vi älskar Guds närvaro, och vi vill se honom verka med under och tecken ibland oss. Detta är bra! Men kanske att vi ibland glömmer bort att Gud framför allt beklär oss med kraft från höjden för att vi ska helgas och bli mer lika vår Mästare. Som redan Hebreerbrevets författare beklagar sig:
”Ni borde ha blivit lärare för länge sedan, men nu behöver ni någon som lär er de första grunderna i Guds ord igen. Ni behöver mjölk, inte fast föda! Den som lever av mjölk är inte mogen för en undervisning om rättfärdighet, för han är fortfarande ett barn. Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnena skärpta till att skilja mellan gott och ont.”
För det andra: Väldigt många kristna älskar lovsång. Inte minst gäller detta den unga generationen, som med glädje lyfter sina händer i tillbedjan. Även detta är bra! Men hur är det med det andra ledet i profetians ord: Känner vi verkligen den Herre som vi lovsjunger? Tar vi tid med honom i bön? Den gamla generationens pingstpredikanter brukade ha hål i sina byxor, för att de tillbringade så mycket tid med Herren på knä. De kände honom som är Lammet och Lejonet, och de ropade till honom dag och natt. Visst är vi många som har tappat något här?
För det tredje: Väldigt många kristna älskar Andens gåvor. Det finns också sammanhang som alltför sällantalar om och praktiserar dessa, så bilden är allt annat än entydig. Men oavsett vilket dike vi själva står närmast finns det till oss alla en utmaning att lyfta blicken. Allting vi säger och gör behöver helt enkelt tjäna ett högre syfte – nämligen Guds rike, som är Jesu herravälde i den här världen. Alla våra prioriteringar, alla våra aktiviteter, alla våra planer behöver ställas i relation till detta.
Om vi gör det kommer även de övriga bitarna att falla på plats. Men i väntan på detta kan det finnas ett och annat att lära av orden som tecknades ned på Azusa Street.
Läs på varldenidag.se
Fotnot: Profetian från Azusa Street är hämtad ur Peter Halldorfs bok Hädanefter blir vägen väglös. Den finns ursprungligen återgiven i Clifford Hills bok Blessing the Church? – a review of the history and direction of the Charismatic movement.
