Som Världen idag tidigare har rapporterat har det under sommaren pågått en debatt om äktenskapsfrågan i olika Dala-medier. Startskottet var ett reportage i P4 Dalarna, som på nätet hade rubriken ”Falu kommun samarbetar med homodiskriminerande frikyrka”, tätt följt av en ledartext på samma tema i Dalarnas Tidning
Precis som i radioinslaget var tonläget ödesmättat. Den politiske redaktören Gabriel Ehrling Perers inledde sin text med orden: ”Sveriges Radio Dalarna gläntade tidigare i dag på dörren till Lugnetkyrkan i Falun. Det visade sig vara på tiden. Den för tillfället synnerligen friska sommarluften drev snabbt ut något instängt, inskränkt och unket. Feg, vek och blek kisade den ljusskygga med omisskännliga varelsen mot ljuset. Den vi kallar homofobin.”
På liknande sätt har det fortsatt. Förutom ett antal insändare i både Dalarnas Tidning och Dala-Demokraten, har DT på ledarplats återkommit till frågan under rubriken ”Därför ska Dalarnas homofobiska samfund fråntas rätten att viga”.
Även kommunalrådet i Falun, centerpartisten Joakim Stock, har uttalat sig i medierna. Till tidningen Dagen sa han den 13 augusti: ”Jag har inget emot att en kommun samarbetar med ett kristet samfund, men det som blir problematiskt är när man har en tro som är så tydligt i motsatsförhållande till den värdegrund som kommunen har.” Han ställde även ett ultimatum till Lugnetkyrkan: ”Det är upp till församlingen om de vill ändra sig eller inte. … Nu har de varit tydliga med att man inte ska leva ut sin homosexualitet och för oss som kommun blir det då problematiskt att göra affärer med församlingen.”
Det är lätt att konstatera att det är två olika världsbilder som möts i dessa inlägg. Först och främst handlar det förstås om den klassiska krocken mellan sekularism och religiös tro. Men det kan också vara värt att påminna om vad vi tidigare på denna ledarsida har skrivit om Jonathan Haidts moralfundamentsteori.
Haidt pekar i denna på det faktum att vänsterliberala och politiskt konservativa tenderar att använda sig av olika moraliska argumentationslinjer när de tar ställning i etiska frågor. Eller snarare: medan vänsterliberala fokuserar på de individorienterade aspekterna av en fråga, tenderar konservativa att använda en bredare palett och även väga in kollektiva aspekter. Något som gör att de med vänsterliberala sympatier har svårt att ens förståde politiskt konservativa; i många fall betraktar de dem bara som ”onda”.
Men detta är inte bara ett exempel på svårigheten för oss människor att förstå varandra. Det är också ett uttryck för något farligt. Förra veckan kom beskedet från Falu kommun att man, efter ett ”vägledande samtal” i kommunstyrelsen, har för avsikt att fasa ut alla sina avtal med Lugnetkyrkan. Till P4 Dalarna gav Joakim Storck följande besked: ”Att vi ordnar aktiviteter för våra medarbetare där innebär att det blir ett arbetsmiljöproblem eftersom våra medarbetare då blir tvungna att vistas i den här lokalen där vi vet att församlingen har en, som vi ser det, tveksam syn till hbtq-frågor.”
Detta är ett fullkomligt häpnadsväckande uttalande. Inte nog med att kommunen tycks sikta på någon form av klausul som ska göra det omöjligt att bedriva affärer med dem som inte ställer upp på alla formuleringar i den av kommunen antagna värdegrunden. Nej, kommunalrådet menar på fullaste allvar att det skulle vara ett ”arbetsmiljöproblem” att vistas i samma lokal som en organisation vars värderingar man inte fullt ut delar.
En sådan hållning kommer med nödvändighet att, som tillträdande församlingsföreståndare Øyvind Tholvsen påpekar, leda till ”ett mindre Falun” där man ”börjar åsiktregistrera leveratörer”.
Men det är också ett flagrant exempel på diskriminering av en religiös minoritet. Det är att behandla klassiskt troende kristna som en form av pestsmitta, som ska hållas utanför det offentliga Sverige. Självklart är det också ovärdigt en kommun som på sin hemsida berömmer sig av att vara ”en spännande blandning av människor och subkulturer där alla får plats”.
Läs på varldenidag.se
