Måste man tycka som sina föräldrar? Svaret på denna fråga kan förstås variera – både beroende på vem man frågar och vilket område man syftar på. Men de flesta moderna svenskar skulle nog ändå säga: Tvärtom! Detta är ju vad vi har lärt oss ända sedan 60-talets studentuppror: Ned med auktoriteterna! Det är ungdomarna som har framtiden!
Samtidigt skulle man kunna säga att det just nu pågår en ganska märklig dragkamp. 60- och 70-talets revolutionärer tog nämligen för givet att deras barn skulle följa i deras egna spår. Att det helt enkelt inte fanns mer än en realistisk riktning för hur västerlandet skulle utvecklas: mot mer progressivitet och mindre traditionalism. Ungdom var lika med uppror, och uppror var lika med distans från den gamla tidens ordningar.
Men riktigt så blev det inte. Redan för några år sedan kunde vi läsa hur det svenska analysföretaget Kairos Future beskrev vad de kallade för ”generation ordning”: ”Den nya generationens unga, födda på slutet av 80-talet och i början av 90-talet, utmärker sig tydligt från tidigare generationer. Istället för att vara revolutionslystna rebeller idealiserar de ett Svensson-liv som handlar om att få ett bra jobb och att hitta den rätte. För sina storasyskon kan de uppfattas som rent utav provocerande präktiga. De dricker måttligt och ser inget fel med att gå på allsång på Skansen. På frammarsch är de traditionella värderingar som under 1900-talets senare hälft blivit allt mindre populära till förmån för en utbredd postmaterialism.”
Efter detta har tecknen på det vidgade gapet mellan den yngre generationen och deras revolutionära föräldrar stått som spön i backen. Inte minst visar sig detta på områden som samlevnad och familjebildning. När Göteborgs universitet 2009 presenterade den största svenska sexualundersökningen i modern tid, med ca 15 000 svarande mellan 15 och 29 år, visade det sig att den fråga som de allra flesta svarande ville få hjälp med var: ”Hur man får en relation att fungera bra?” Detta samtidigt som inget av dagens mest använda sex- och samlevnadsmaterial i skolan ens gör ett försök att besvara denna fråga. Den anses nämligen inte tillräckligt normkritisk!
På motsvarande sätt har vi en ny generation kvinnor som är betydligt mer positiva till att vara hemma med sina egna barn, trots en ihärdig propaganda från de medelålders radikalfeministerna om att detta är en ”kvinnofälla”. Inte minst Kristdemokraternas framgångar kan illustrera att vi här bevittnar ett verkligt opinionsskifte. De unga har sett baksidan av sin föräldragenerations revolution – och de vill inte upprepa samma sak!
Joel Halldorf skriver i en läsvärd krönika i Expressen: ”Unga, i synnerhet early adopters, pendelsvänger alltså bort från en feminism som de uppfattar som allt för kontrollerande, för mycket huvud, och går i stället på känsla. De bejakar sina erfarenheter av skillnad, och man kan riktigt höra hur de njuter av att bryta mot tabun och utmana normer. ’Det finns något så befriande i att tillåta sig själv att vara en dålig feminist’, skrev90-talisten Greta Thurfjell i höstas (DN 21/10-18). Nyckelordet är ’befriande’.”
Sanningen är ju den att de allra flesta av oss inte är så roade av att leva någon annans revolution. Vi vill göra våra egna analyser, fatta våra egna beslut. Och dagens ideologiska landskap ser på väsentliga punkter annorlunda ut än det som gällde för några decennier sedan. Allt är självklart inte bättre. Men en sak är säker: Bara den som uppfattas ha lösningen på vår tids problem kommer i längden att ha ett inflytande över den unga generationen – politiskt såväl som ideologiskt. Och det har runnit väldigt mycket vatten under broarna sedan 1968.
Läs på varldenidag.se
