Vilka insatser gör störst nytta – de på hemmaplan eller de i andra delar av världen? Med jämna mellanrum dyker frågan upp i den offentliga debatten. Mest intensiv var diskussionen för ett par år sedan, när Sverige nådde sin all time high i fråga om flyktingmottagande.
Som det lite tillspetsat kunde formuleras: Är det bättre att hjälpa fem ensamkommande flyktingpojkar till ett pris av 2000 kr per dygn på ett HVB-hem, än att till samma kostnad hjälpa tusen barn i krigets närområde, men då i något av UNHCR:s flyktingläger?
Nu som då svarar många människor förnärmat att det ena inte utesluter det andra. Samtidigt vet vi att politik alltid handlar om prioriteringar, där olika kostnader ställs mot varandra. Denna typ av frågor måste därför få ställas – och svaren måste vara långsiktigt hållbara.
Frågeställningar av liknande slag kan därtill mångfaldigas. Just nu diskuteras till exempel kärnkraftens vara eller icke vara. Och om det är någon gång devisen att ”ett aktivt nej är ett passivt ja” är sann, så är det väl i denna fråga. Det är lätt att konstatera att det finns problem med kärnkraften. Förutom worst case scenario– ett reaktorhaveri eller terroristanfall – har vi både praktiska och ekonomiska frågor att ta hänsyn till, såsom lönsamhet och slutförvar. Men fördenskull kan vi inte blunda för det passiva ja:et: Om vi rustar ned Sveriges kärnkraftverk i den takt som S-MP-regeringen är inställd på, är risken stor att vi blir beroende antingen av rysk gas eller av tysk kolkraft (eller både–och). Något som förstås är problematiskt, särskilt om det är miljöhänsyn som ska avgöra frågan.
Även utifrån worst case scenario finns för övrigt anledning att fundera. Ur ett globalt perspektiv hör nämligen Sveriges kärnkraftverk till de mest säkra som kan uppbådas. Kanske är det därför bättre för miljön att investera i nya anläggningar på andra platser, än att lägga ned våra egna? Just så argumenterade man i samband med Litauens ansökan om EU-medlemskap: för att få gå med i klubben tvingade man litauerna att lägga ned sitt ökända kärnkraftverk Ignalina, och i stället bygga en ny anläggning tillsammans med Estland, Lettland och Polen.
En annan fråga som har med kärnkraften att göra är den FN-konvention om kärnvapenförbud som regeringen utreder om man ska underteckna. Även här är situationen klart mer komplicerad än det i förstone kan verka. För trots att alla vettiga människor bör känna motvilja mot kärnvapen som fenomen, lever vi i en värld där sådana existerar. Och om hela den demokratiska världen bestämmer sig för att rusta ned sina lager av kärnvapen, är risken stor att de enda som väljer att behålla dem är världens diktaturer. Och det är långt ifrån säkert att vi då har fått en tryggare värld!
Kontentan av allt detta är flerfaldig. Den mest grundläggande slutsatsen är kanske att internationella utmaningar aldrig kan lösas enbart lokalt. En annan är att även lokala utmaningar behöver ställas i proportion till hur vi – i tillägg eller i stället – skulle kunna bistå i andra delar av världen. Både för ovanstående och andra exempel gäller därtill att ett aktivt nej tenderar att bli ett passivt ja. Varje beslut i frågor som dessa behöver därför belysas ur såväl ett nationellt som ett internationellt perspektiv.
Någonstans är det också dessa saker som vi bör ha med i bakhuvudet när vi går in i det stundande EU-valet. Inget land är en ö. Alla är vi beroende av varandra. Och även om det finns skäl att kritisera både FN och EU, är det just detta som gör att vi inte kan vifta bort institutioner som dessa. Konsten är i stället att hitta rätt nivå på samarbetet, så att vi där fokuserar på just den typ av frågor som vi ändå inte skulle kunna lösa själva hemma i Sverige.
Läs på varldenidag.se
