Det har sannerligen inte saknats dramatik i den senaste tidens politiska utveckling. Alliansen så som vi har känt den är död, och vi har fått en S-dominerad regering vars program tycks bli en sällan skådad mix av vänster–mitten–höger-politik.

Inte oväntat svallar också känslorna ute i landet. Att många Alliansvänner är besvikna är naturligt. Alla som röstade på Alliansen – och på så sätt förväntade sig att få Kristersson som statsminister – är trots allt lurade på konfekten. Särskilt M har fått ett kraftfullt knivhugg i ryggen, och det av sina egna allianskollegor.

Faktum är dock att även många på vänsterkanten – och alldeles särskilt inom LO-kollektivet – känner sig lurade. Det är inte någon vild gissning att vi under mandatperioden kommer att få se en fortsatt tillströmning från dessa grupper till såväl V som SD.

Men nu står vi ändå inför fullbordat faktum, och i ett sådant läge kan det vara bra att ta ett steg tillbaka och reflektera. Oavsett vår politiska hemvist finns det nämligen både plus och minus med den uppkomna situationen.

På pluskontot måste rimligen föras att vi på grund av överenskommelsen mellan S, MP, C och L slipper ett nyval. Vi slipper alltså det arbete, det politiska dödläge och de kostnader som skulle ha blivit följden av ett sådant. Till saken hör ju att det är långt ifrån självklart att SD – det parti som nog har mest att vinna på ett nyval – skulle ha släppt fram en alliansregering vid förra veckans omröstning. Inte för att de inte vill ha Kristersson som statsminister, utan för att den typ av ”anti-SD-klausul” som C och L hade förhandlat fram har gjort detta alternativ så mycket mindre aptitligt än det var från början. Det kan alltså vara så att en M–KD-regering inte hade blivit av ens om man gått till omröstning.

Ur ett borgerligt perspektiv kan man vidare konstatera att C och L har lyckats ganska bra i sina förhandlingar med S – klart bättre än i den förhandlingsrunda som havererade innan jul. De förändringar i arbetsrätten och skattepolitiken som ingår i överenskommelsen har dessutom bättre förutsättningar att bestå nu när S måste ta politiskt ansvar för dessa. Om inte V lyckas skjuta dem i sank förstås – men då kan å andra sidan hela uppgörelsen haverera.

Långsiktigt är det dessutom troligt att det nu etablerade samarbetet kommer att leda till såväl ett försvagat S som till ett stärkt så kallat ”konservativt block”; det finns alltså goda möjligheter till en fortsatt omritning av den politiska kartan. Det är ingen vild gissning att M, KD och SD skulle gå stärkta ur ett framtida (ny)val, samtidigt som både MP och L riskerar att helt falla ur riksdagen.

Samtidigt är det nästan fyra år kvar till nästa ordinarie val. Därmed kan man säga att det är S och MP som har dragit det klart längsta strået i den nuvarande uppgörelsen. Sant är att de offrar några symbolladdade ekonomisk-politiska frågor. Men samtidigt behåller de sitt grepp både om statsapparaten och om utrikespolitiken – dels genom sina ministrar, dels genom den åtråvärda utnämningsmakten. Som det flera gånger har påtalats de senaste veckorna: politisk makt är mer än bara de stora och symbolladdade frågorna.

Ur ett kristet perspektiv är det därmed också risk att vi den kommande mandatperioden kommer att få se försämringar på områden som social- och skolpolitik. Löftet att förbjuda nyetableringen av religiösa friskolor är ett av flera uttryck för detta. Mer lär komma.

Det är också svårt att se att vår nya regering skulle ha den kraft som krävs för att ta tag i alla strukturförändringar som skulle behövas på områden som vård, skola, polisväsende och integration. Särskilt inte om vi, som många ekonomer flaggar för, kan vara på väg in i en lågkonjunktur.

Exakt hur saker och ting kommer att utvecklas är förstås inte klart. Men kanske kan man sammanfatta läget med att Löfven visserligen drog det längsta strået, men att alla partier kan beskrivas både som vinnare och som förlorare. Klart är att utvecklingen i svensk politik kommer att vara fortsatt spännande att följa!